Yttrandefrihet har blivit ett slagträ i känsliga debatter. Det är klart att det finns gränser för hur långt yttrandefriheten kan gå, men debatten om Slavauktionen i Lund kantas av filosofiska problem som inte många verkar vara medvetna om. Debatten kantas av två sidor, den utilitarianska och den kategoriska.
Kants kategoriska teorier skulle försvara yttrandefriheten och ser att vissa människor som blir kränkta som en nödvändighet. Det kategoriska synsättet baserar sig på en syn att vissa saker är fel eller rätt och att det inte finns några mellanlägen rent traditionellt. Man kan
De utilitarianska åsikterna präglas av ett ideal om ett samhälle som värderas efter beslut som tar hänsyn till hur mycket lycka de skapar. Problemen uppstår av att rättigheter oftast begränsas till fördel av flertalet, och kritiker menar till och med att utilitarianismen frånser rättigheter.
Utilitarianer kan mena att lyckan borde ses som en rättighet, men då rättigheterna begränsas av kulturellt betingade åsikter innebär det paradoxalt att minoriteter inte kan räknas in som en viktig grupp och därmed nedvärderas som en utsatt grupp.
Kategoristerna står också inför en rigid verklighet där det inte finns undantag, och om man ser till komplexa moraliska situationer står de båda grupperna inför svåra filosofiska problem. Min slutsats är därför att vi måste stå ut med att bli lite kränkta samtidigt som vi måste väga våra rättigheter med andras.
Mänskliga rättigheter behandlas i dag med inställningen att en persons rättigheter inte ska begränsas en annans. Var gränserna går är fortfarande där det kontroversiella finns. Gränsen för rasism går inte vid en pausunderhållning, och inte heller av att skämta om ras. Rasism handlar mer om vad som finns bakom handlingen.
Ska man kunna leva i en demokrati måste man vara beredd på att få höra saker som man inte tycker om. Ett samhälle har aldrig förändrats till det bättre av de som försöker låta bli att säga saker som upprör en annan. Att följa en sådan moralisk kompass är underskatta människors intelligens. Ett skämt speglar inte en åsikt.
Fabian Larrosa Pardo som är förman för Hallands Nation skrev i en kommentar:
Den strukturella rasismen som fördöms finns inte på Hallands, den finns i ord som ”andra generationens invandrare” (jag) och ”tredje generationens invandrare” (mina eventuella barn). Den uppdelningen av svenska folket finns inte på Halland men väl i medierna och hos Statistiska Centralbyrån, storma mot dem i stället.
Fabian har rätt. När svenskar slutar att prata om andra kulturer som underutvecklade och faktiskt inser att problemen ligger djupare än ett skämt som anses vara opassande så kanske vi kan komma åt den riktiga rasismen. Så länge som man kan höra människor som kallar sig anti-rasister säga sådant borde människor inse att det inte handlar om slavauktioner.
