Det där med makt kan vara ett riktigt intressant samtalsämne då man talar om det i sina vida perspektiv. Makt kan sträcka sig från att lägga fram ett förslag på ett personalmöte till att styra ett företag, och inom politiken kan makt minst sagt vara ett komplicerat och mångfacetterat ämne.

Vi kan ta Alliansens samarbete som exempel eftersom det är intressant att tänka på vad makt egentligen kan vara från högt till lågt. En partimedlem är den minsta beståndsdelen av politikens kärna och den största delen är det partiöverskridande samarbetet i Alliansen. Det vill säga ett brett perspektiv från mikro till makro.

Ett mikrouniversum är där partimedlemmen existerar. En partimedlem har trots en gemensam ram för sin partis ideologi ett eget synsätt och egna åsikter och därmed helt unik. Därmed törs jag säga att det komplicerar mycket av det som skulle ses som kollektivism. En person prioriterar nödvändigtvis inte samma saker som ett parti i stort gör.

Orsaken till att denna person är just partimedlem är att den allmänna arena som partiet är ger möjligheten till inflytande på makronivån som påverkar samhället i stort och inte endast den direkta omgivningen som en familj och arbetsplats utan att egentligen influera makten på en högre nivå.

Partiet är därmed en fantastisk möjlighet att påverka samhället. Men detta kräver också att man kan spela spelet och har gjort sig ett namn och gett sig själv ett rykte. Att vara ett namn behöver inte vara en bra sak om ens rykte är dåligt inom parti. En persons karaktär avgör inflytandet.

Det är också intressant att påpeka att det inflytande som man har på ett partis lokalavdelning inte nödvändigtvis innebär att man får genomslag på en högre nivå. Kollektivism innebär att vi kan göra saker tillsammans mer effektivt än vad vi skulle kunna på egen hand utan samma stöd.

Man gör på sätt och vis karriär inom partiet genom att öka inflytandet. För att göra detta måste man ha stöd, därför är det svårt att säga att den person i toppen av partiet har den makt som de ofta tillskrivs. En partiledare måste också kunna skapa allianser och stöd inom sitt parti, annars blir sagda person avsatt.

I bakgrund av detta är Alliansen ett intressant exempel på ett komplicerat samspel av makt. Alliansen består ju som känt av flera partier som på egen hand inte lyckats få majoritet, och därmed står i beroendeställning av varandra. Ett komplext samspel existerar mellan partierna.

I detta skede finns det två uttryck att välja för makten. Antingen kan man välja att var förhandlande och ställa hårda krav, eller så kan man ha ett mjukt samarbete där man lyssnar och röstar. Det hårda gör oftast att väljarna är nöjda oavsett om många slag förloras och den mjuka gör det möjligt att skapa ett långsiktigt arbete.

På partilinjen kan man i Riksdagen trots att man egentligen har ett direkt inflytande tvingas att rösta efter partilinjen, och när partipiskan viner är det trots det svårt att säga emot. Men har detta beslut tagits demokratiskt inom partiet eller har partiledaren utnyttjat sin ställning. I Allians samarbete får varje partiledare en röst i ett direkt samarbete.

Detta komplexa samspel är oftast vad ifrågasätts av Vänsterblocket som försökte sig på att bli mjuka, men deras väljare var inte nöjda med detta av olika anledningar. Kritiken att detta utraderar skillnaden mellan partier och block är förståeligt och skapar ett demokratiskt dilemma.

I ljuset av detta behövs en blandning av hårt och mjukt för att hålla väljarna nöjda. Det vore otänkbart för Alliansen att förstöra sitt samarbete för att vara trognare sina ideal. Utan samarbetet finns inget inflytande eller makt och trots att Vänsterblocket förespråkar detta gör de det av egenintresse.

I minoritetsställning har Alliansens samarbete blivit än mer komplicerat då de tvingas söka samarbeten utanför deras behagliga cirkel där man trots allt ligger nära varandra rent ideologiskt. Taktiken som man använder nu är att lägga fram förslag och hoppas att de andra röstar på det och man lyssnar inte tillräckligt på oppositionen som man i detta skede är beroende av.

Att vara regering gör att förslagen får större genomslag, men detta ökar också chansen för att förlora sina voteringar. Att inte arbeta i större perspektiv och med större öppenhet straffar därmed både oppositionen och Alliansen som är beroende av varandra att ta beslut. En svår situation att lösa med andra ord.

Att kompromissa är inte populärt, men ytterst nödvändigt om man ska få det inflytande som man vill ha. Från mikro- till makroperspektivet är detta nödvändigt. I denna brist av majoriteter ökar vanmakten och makten för alla partier. Till och med för Sverigedemokraterna.

Källor:
DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8

Tagged with:
 

Inte värdigt en demokrati

On November 19, 2010, in Demokrati, by Tobias

Sverige behöver en injektion av lite hederlig partidemokrati. Just nu har Nalin Pekgul rätteligen gått ut och kritiserat det nuvarande systemet där distrikten nominerar en partiledarkandidat, och de vanliga partimedlemmarna inte har mycket att säga till om. Ett väldigt elitiskt sätt att se på demokrati.

Att Nalin Pekgul går ut med något sådant visar att hon är modig. Socialdemokraterna är ofta ett traditionalistiskt parti som oftast inte vill ändra mycket, och speciellt inte med sina egna rutiner. Medan partipiskorna viner i luften, och man ser att det finns en osämja om hur man ska förändras, så öppnas det aldrig för en diskussion.

Socialdemokraterna är beroende av sin ledare för att förändras, och istället för att egentligen lyssna på sina medlemmar eller riksdagsledamöter finns det en rädsla för att inte visa en enad front. Det är trist för dom som vill påverka, och det ledar knappast till en förnyelse, och är knappast den folkrörelse som dom ofta skryter om att dom är.

Det tragiska är att bristen på intern demokrati är densamma i Sveriges partier och man kan ibland se när det spricker, och partiledaren piskar sina egna in i leden igen. Det kunde vi se då Federley tvingades rösta på FRA för att få göra karriär i Centerpartiet, och Camilla Lindberg som kastades ut ur partilistorna för att hon röstat emot.

Det gör hela iden om personkryssen värdelös. Hur kan man inte få rösta som tycker? Det är knappast värdigt en demokrati.

Källor:
DN1 DN2 DN3 GP SvD1 SvD2 SvD3 SVT1 SVT2

Tagged with:
 

Man är inte partiet man röstar på

On September 15, 2010, in Demokrati, Opinion, Valet 2010, by Tobias

Enligt en undersökning gjord av Match.com kan 83 procent av alla tillfrågade tänka sig att dejta någon över blockgränserna. 64 % uppger att dom haft en partner som röstar tvärtemot vad dom själva gör. Det visar att bakom våra politiska övertygelser kan vi tänka oss att se bortom det till människan.

Som de flesta människor har jag vänner som röstar på Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Folkpartiet. Det blir oftast inte särskilt hätska debatter eftersom det finns en demokratisk värdegrund som vi alla delar, och därmed undrar jag om inte de Rödgrönas polemik är rejält överdriven.

Man är inte partiet man röstar på, och inte heller betyder det att man stödjar allt som ens parti representerar. Det händer ofta i svensk politik att ett helt parti kan bli kritiserad för ett förslag som burits fram av en person, och som människor så borde vi förstå bättre.

Att det inte skulle finnas någon mänskligt bakom ytan på de människor som sitter i regeringen kan inte ses som något som kan tas på allvar. Det är PR då det inte längre finns någon vett och sans kvar, och de mittenväljare som man vill övertyga känner att man inte kan hålla vad man lovar. I slutändan handlar det om förtroende och inte PR.

Jag tror inte att en människa blir involverad i politik endast för att gynna sig själv. Det kan väl finnas sådana också. Men jag tror att de flesta som blir intresserad av politik vill göra deras land bättre, och vad man väljer att fokusera på är olika, och det är också därför det är bra att vi som människor inte tänker exakt lika.

De värsta av alla människor som jag ser det är de som inte vill ta till sig nya ideer utan förkastar dom utan att tänka. De som gärna vill att det ska vara en kamp mellan intressen eftersom dom romantiserar kampen. Det kanske gick att tänka så förr. Men nu ser samhället annorlunda ut, och skillnaderna är inte lika stora.

När man försöker para ihop Sverigedemokraterna med Alliansen, och alla taktiker verkar snarare desperata då man pekar på att SD är ett hot mot demokratin. Men snarare är det beteende som de Rödgröna snarare ett större problem för demokratin eftersom det skapar politikerförakt, och tyvärr med rätta.

Någon föreslog att man i Socialdemokraterna och Moderaterna skulle skapa en koalitionsregering, och därmed förhindra Sverigedemokraternas inflytande. Men man konstatera att det inte skulle hända eftersom det finns en öppen fientlighet med baktal i sossarna som är för stort hinder, och det hämmar det öppna samtalet.

Om Liberal democrates kan bilda regering med de konservativa i Storbritannien, så skulle en sådan koalition vara möjlig eftersom det krävs inte fullständig enighet, och det är i samtalet mellan de som bildat den som möjliggör ett samarbete.

Samhället är alltid i evig förändring, och den kan vi alltid lita på att den kommer, och det kan vara både bra och dåligt. Som väljare är inte det viktigaste att man röstar på “rätt” parti, utan det som motsvarar ens värderingar och prioriteringar. Den enda plikten som en väljare har är att veta vad dom röstar på eller inte röstar på.

Källor:

Artiklar:
DN1 DN2 DN3 DN4 EXP GP1 GP2 GP3 GP4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SVT1 SVT2

Bloggar:
Mina Moderata Karameller / Valbloggen

Tagged with:
 

Alla partier bör tänka om betygen!

On May 24, 2010, in Allmant, by Tobias

Svensk utbildningspolitik har helt fastnat i sin egna besatthet av betyg. Trots att vänsterblocket menar att det ar folkpartiet som hetsar mest, så är det inte sant alls.

Sverige ar väldigt speciellt i sin tilltro till betyg. Vänsterpartiet påpekar att det ar orättvist hur skolor sätter betyg, och att vissa är mycket generösare an andra. Däremot vänsterpartiet att man helt bör avskaffa betygen. Men det tycker varken jag eller övriga partier i Riksdagen.

Folkpartiet har de senaste åren tagit utbildningsfrågan och gjort det till sin absolut starkaste fråga, och om dom nu är bra pa det tal val att diskuteras. Men deras främsta lösningar ter sig vara disciplin och mer betyg.

Jag kan väl hålla med om att betyg gör det enklare att mäta kunskap. Men hur många kommer ihåg vad de lärt sig efter att dom har pluggat i flera veckor och har gjort provet. Jag har vänner från skolan som inte kommer ihåg det minsta av det som dom lärde sig. Ska detta vara en kunskapsskola?

Man borjar lära sig desto mer när man börjar pa högskolan och universitetet. Men det är där som socialdemokraterna hetsar mest. Man väljs i större utsträckning in pa utbildningen pa grund av sina betyg än lämplighet. Därför maste man läsa upp sina betyg pa komvux för att komma in på programmet man vill läsa.

Alla tre lösningarna ar fel. Man borde ta mer hänsyn till erfarenhet och intresse. Tillåt mig föreslå den brittiska modellen. Man blir bedömd pa betyg, arbetslivserfarenhet, tidigare studier, referens (fran arbetsgivare, SYO eller liknande) och ett eget brev. Vikten ligger därmed inte alltid pa betygen utan mer på personen, och det ar institutionerna själva som bestämmer vad de tycker ar viktigast.

Tagged with: