Sverige behöver en injektion av lite hederlig partidemokrati. Just nu har Nalin Pekgul rätteligen gått ut och kritiserat det nuvarande systemet där distrikten nominerar en partiledarkandidat, och de vanliga partimedlemmarna inte har mycket att säga till om. Ett väldigt elitiskt sätt att se på demokrati.
Att Nalin Pekgul går ut med något sådant visar att hon är modig. Socialdemokraterna är ofta ett traditionalistiskt parti som oftast inte vill ändra mycket, och speciellt inte med sina egna rutiner. Medan partipiskorna viner i luften, och man ser att det finns en osämja om hur man ska förändras, så öppnas det aldrig för en diskussion.
Socialdemokraterna är beroende av sin ledare för att förändras, och istället för att egentligen lyssna på sina medlemmar eller riksdagsledamöter finns det en rädsla för att inte visa en enad front. Det är trist för dom som vill påverka, och det ledar knappast till en förnyelse, och är knappast den folkrörelse som dom ofta skryter om att dom är.
Det tragiska är att bristen på intern demokrati är densamma i Sveriges partier och man kan ibland se när det spricker, och partiledaren piskar sina egna in i leden igen. Det kunde vi se då Federley tvingades rösta på FRA för att få göra karriär i Centerpartiet, och Camilla Lindberg som kastades ut ur partilistorna för att hon röstat emot.
Det gör hela iden om personkryssen värdelös. Hur kan man inte få rösta som tycker? Det är knappast värdigt en demokrati.
Enligt en undersökning gjord av Match.com kan 83 procent av alla tillfrågade tänka sig att dejta någon över blockgränserna. 64 % uppger att dom haft en partner som röstar tvärtemot vad dom själva gör. Det visar att bakom våra politiska övertygelser kan vi tänka oss att se bortom det till människan.
Som de flesta människor har jag vänner som röstar på Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Folkpartiet. Det blir oftast inte särskilt hätska debatter eftersom det finns en demokratisk värdegrund som vi alla delar, och därmed undrar jag om inte de Rödgrönas polemik är rejält överdriven.
Man är inte partiet man röstar på, och inte heller betyder det att man stödjar allt som ens parti representerar. Det händer ofta i svensk politik att ett helt parti kan bli kritiserad för ett förslag som burits fram av en person, och som människor så borde vi förstå bättre.
Att det inte skulle finnas någon mänskligt bakom ytan på de människor som sitter i regeringen kan inte ses som något som kan tas på allvar. Det är PR då det inte längre finns någon vett och sans kvar, och de mittenväljare som man vill övertyga känner att man inte kan hålla vad man lovar. I slutändan handlar det om förtroende och inte PR.
Jag tror inte att en människa blir involverad i politik endast för att gynna sig själv. Det kan väl finnas sådana också. Men jag tror att de flesta som blir intresserad av politik vill göra deras land bättre, och vad man väljer att fokusera på är olika, och det är också därför det är bra att vi som människor inte tänker exakt lika.
De värsta av alla människor som jag ser det är de som inte vill ta till sig nya ideer utan förkastar dom utan att tänka. De som gärna vill att det ska vara en kamp mellan intressen eftersom dom romantiserar kampen. Det kanske gick att tänka så förr. Men nu ser samhället annorlunda ut, och skillnaderna är inte lika stora.
När man försöker para ihop Sverigedemokraterna med Alliansen, och alla taktiker verkar snarare desperata då man pekar på att SD är ett hot mot demokratin. Men snarare är det beteende som de Rödgröna snarare ett större problem för demokratin eftersom det skapar politikerförakt, och tyvärr med rätta.
Någon föreslog att man i Socialdemokraterna och Moderaterna skulle skapa en koalitionsregering, och därmed förhindra Sverigedemokraternas inflytande. Men man konstatera att det inte skulle hända eftersom det finns en öppen fientlighet med baktal i sossarna som är för stort hinder, och det hämmar det öppna samtalet.
Om Liberal democrates kan bilda regering med de konservativa i Storbritannien, så skulle en sådan koalition vara möjlig eftersom det krävs inte fullständig enighet, och det är i samtalet mellan de som bildat den som möjliggör ett samarbete.
Samhället är alltid i evig förändring, och den kan vi alltid lita på att den kommer, och det kan vara både bra och dåligt. Som väljare är inte det viktigaste att man röstar på “rätt” parti, utan det som motsvarar ens värderingar och prioriteringar. Den enda plikten som en väljare har är att veta vad dom röstar på eller inte röstar på.
Källor:
Artiklar:
DN1 DN2 DN3 DN4 EXP GP1 GP2 GP3 GP4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SVT1 SVT2
Bloggar:
Mina Moderata Karameller / Valbloggen
Svensk
utbildningspolitik har helt fastnat i sin egna besatthet av betyg. Trots att vänsterblocket menar att det ar folkpartiet som hetsar mest, så är det inte sant alls.
Sverige ar väldigt speciellt i sin tilltro till betyg. Vänsterpartiet påpekar att det ar orättvist hur skolor sätter betyg, och att vissa är mycket generösare an andra. Däremot vänsterpartiet att man helt bör avskaffa betygen. Men det tycker varken jag eller övriga partier i Riksdagen.
Folkpartiet har de senaste åren tagit utbildningsfrågan och gjort det till sin absolut starkaste fråga, och om dom nu är bra pa det tal val att diskuteras. Men deras främsta lösningar ter sig vara disciplin och mer betyg.
Jag kan väl hålla med om att betyg gör det enklare att mäta kunskap. Men hur många kommer ihåg vad de lärt sig efter att dom har pluggat i flera veckor och har gjort provet. Jag har vänner från skolan som inte kommer ihåg det minsta av det som dom lärde sig. Ska detta vara en kunskapsskola?
Man borjar lära sig desto mer när man börjar pa högskolan och universitetet. Men det är där som socialdemokraterna hetsar mest. Man väljs i större utsträckning in pa utbildningen pa grund av sina betyg än lämplighet. Därför maste man läsa upp sina betyg pa komvux för att komma in på programmet man vill läsa.
Alla tre lösningarna ar fel. Man borde ta mer hänsyn till erfarenhet och intresse. Tillåt mig föreslå den brittiska modellen. Man blir bedömd pa betyg, arbetslivserfarenhet, tidigare studier, referens (fran arbetsgivare, SYO eller liknande) och ett eget brev. Vikten ligger därmed inte alltid pa betygen utan mer på personen, och det ar institutionerna själva som bestämmer vad de tycker ar viktigast.



