Mona Sahlin sa en gång att makt är kul. Men vad ska man med makt till om man inte vet vad man ska göra med den. Alliansen har drabbats av en idetorka där man inte egentligen säger mer än att man vill sänka skatten och det är inte mycket till ett politiskt program. Det behövs mer.
Idag publicerar SCB statistik som visar att oppossitionen leder och att Sverigedemokraterna fortfarande kommer förbli ett hinder för en samlad majoritet. Centerpartister kritiserar Maud Olofssons ledning som ideologilös, och det verkar sannerligen vara dags att förnya sina visioner inom hela Alliansen.
Min teori är att detta egentligen beror på ett rätt inspirationslöst val med många floskler och mer taktik än intressanta debatter. Detta är knappast något som kännetecknar endast Alliansen utan en lika splittrad oppossition som saknar ideer lika mycket. De Rödgröna samarbetet lämnade ett intellektuellt vacuum efter sig.
Det handlar inte bara om att vinna val utan att också ha något som man vill också.
Samarbete med SD är på tapeten igen. Moderaten Johnny Magnusson uttryckte sig för öppet om en möjlighet till samarbete med SD och så klart reagerade Sverige så starkt. Men efter oppossitionen anklagat Alliansen att föra en Sverigedemokratisk politik och hänvisade till konstig och tvivelaktig statistik.
Därför är det rent hyckleri att man nu tycker att ett Alliansparti ska ansluta sig till det Rödgröna blocket i Västra Götaland. Efter en hätsk och orättvis retorik då man anklagar Alliansen för de mest bisarra saker, så tycker jag inte det finns en orsak till att samarbeta med varken den Rödgröna röran eller Sverigedemokraterna.
Fortsättningsvis anklagar Jämtin det låga valdeltagandet på Reinfeldt eftersom han inte ville debattera regionala och landstingsfrågor med Håkan Juholt. Det är lågt och patetiskt av Socialdemokraterna, och jag kan inte se hur någon självrespekterande Allianspolitiker skulle vilja samarbeta med dem.
Varför agera stödparti för de Rödgröna på regional nivå, då de inte visar ett intresse själva föra att göra det på riksnivå? Att skrämmas med Sverigedemokraterna för att få som man vill är inte ens i närheten av att vara seriös.
Källor:
DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 EXP1 EXP2 EXP3 EXP4 EXP5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SVT1 SVT2 SVT3 SVT4 SVT5
Jag är inte en principiell motståndare till skattesänkningar, men det verkar som om Reinfeldts kritiker har rätt i att regeringen inte verkar ha många nya ideer till att sänka arbetslösheten. Men i och för sig kan man säga samma sak om den Rödgröna oppossitionen som bara tuggar om arbetsmarknadsåtgärder.
Jag tror att det finns många som inte har något emot skattesänkningar, och säkert välkomnar det nya beslutet. Jag tror inte att skattesänkningarna har en negativ effekt på sysselsättningen, men det är tveksamt att det skulle räcka på egen hand. Men att regeringen också planerar att sänka restaurangmomsen visar att kritiken också är ensidig.
Problemet med att sänka restaurangmomsen sitter säkert mer kulturellt i Sverige där man inte särskilt gärna konkurrerar med priser utan snarare sätter den på samma nivå som andra restauranger. Detta kan betyda att gästerna inte kommer känna någon skillnad, och allt som finns kvar att hoppas på är fler jobb.
Kritiken är som mest likriktad eftersom de som står för kritiken inte har några som helst siffror på att statens intäkter har minskat av skattesänkningarna. Man utgår från det utan att tänka på att de som spenderar pengarna betalar moms på allt de köper. Ingen talar om skattesänkningen för pensionärer eller restaurangmomsen.
Varför tror den Rödgröna Röran att allt kan lösas med superhöga skatter? Inte blir låginkomsttagarna rikare av att betala en stor del av de tjänar i skatt. I valkampanjen verkade man ju tro att de fanns två grupper. De rika (som jobbar) och de fattiga (som inte jobbar). Hur ska man skapa jobb genom att straffa de som jobbar? Kan man verkligen kalla detta omfördelningspolitik?
Källor:
Artiklar
DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SVT1 SVT2 SVT3 SVT4 SVT5 SVT6
Bloggar:
Alltid Rött Alltid Rätt / Den Hälsosamme Ekonomisten / Marknadsliberalen / Thomas Böhlmark
Rädda Barnen har släppt en undersökning som visar att barnfattigdomen ökar och fokusen ligger på att klyftorna har ökat mellan rika och fattiga barnfamiljer. Det verkar vara ett sätt att ställa debatten till de Rödgrönas fördel även om det inte spelar någon roll för de fattigaste om de rikaste har mindre pengar. Kanske skulle det stilla deras avundsjuka, men deras ekonomiska situation skulle inte vara bättre.
Vi kan rent empiriskt se att över åren har Socialdemokraterna styrt debatten om rikedom och fattidom, och de verkar snarare ha problem med att rika är rika än att fattiga är fattiga. Man kan ju undra om man inte kämpar på fel planhalva när statistiken har visat att under deras egen tid som regeringsbildare så ökade klyftorna också. Jag undrar varför man inte hjälper de som behöver hjälp istället för att använda Vänsterkartellens taktiker.
Det finns människor som inte tror att problemen kan lösas genom högra skatter, och om skatterna höjs, så hörde vi ju ingenting om hur man skulle hjälpa de fattigaste i Sverige annat än att förmögenhetsskatten skulle återinföras. Traditionellt har bidragstagarna ignorerats av alla partier eftersom dom inte ses som människor som bidrar, och sedan hycklar alltid vänsterblocket om att dom bryr sig om de fattiga då det passar, men vad har dom gjort för dom?
Jag försöker inte få detta till att Alliansen är bättre. Det är uppenbart att de snarare under sin period har stött iden om “mamma, pappa, barn”, och de arbetande föräldrarna, och de har totalt glömt bort barnen med arbetslös ensamstående förälder. Men jag har väldigt svårt att se hur nattdagis hade kunnat hjälpa mer än marginellt, även om det är en bra ide.
Vill vi verkligen bekämpa fattigdomen, så måste vi vara mer självkritiska. Man kan inte bara skylla sina tillkortakommanden på sin politiska motståndare.
UPPDATERING: Det är intressant att de fattiga barnen har ökat varje år sen 2002, då undersökningarna börjat och att Socialdemokraterna vill beskylla allt på Alliansen. Vad gjorde dom själva för barnfattigdomen mell 2002 till 2006, då det var högkonjunktur?
Källor:
Artiklar:
DN1 DN2 DN3 DN4 GP SvD SVT1 SVT2 SVT3 SVT4
Bloggar:
Den Hälsosamme Ekonomisten / Ett Hjärta Rött / Högbergs Tankar / (S)ebastians Tankar
Det blir allt tydligare att Vänsterpartiets strategi inför detta val var att tvinga Alliansen till obehagliga samarbeten med Sverigedemokraterna, och nu när det inte går så surar dom och vill inte samarbeta längre, och visst verkar det som mer gynnsamt för både Miljöpartiet och Socialdemokraterna om Vänsterpartiet istället blir ett stödparti.
Bakgrunden till detta verkar vara uppgörelsen om Afghanistan, och att Vänsterpartiet insisterar på att alla har fel, och endast dom kan ha rätt. Det som dom inte verkat ha förstått alls är att om man inte har en uppgörelse, så skulle de svenska soldaterna säkert blir kvar längre.
Många distriktsordförande vill nu inte ens ta i det rödgröna samarbetet. Den vänsterpartiska malligheten över sin egen förträfflighet går före insikten att man är det näst minsta partiet i Riksdagen, och om man säger nej till samarbeten har man i stort sätt samma potential till inflytande som SD.
Visst, man kan beklaga sig över att man inte fick som man vill, men att säga nej till fortsatt inflytande är ett politiskt självmord. Men har man inte något annat att komma med, så är det ju bara något som V själva kan sörja. Jag har absolut inte något problem med att Vänsterpartiet marginaliseras.
Min teori är att den enda orsaken till V samarbetade med Mp och S var för att makten var så nära räckhåll.
Man kan verkligen tycka att namnet som de valde för samarbetet var det fantasilösaste som någon kunde komma på, och inte mer fantastiskt fantasirikt blev samarbete heller. Det blev snarare en fantastiskt fantasivärld som dom levde i då dom trodde att samarbetet inte skulle undermineras av fientligheten mot/från Vänsterpartiet.
Ohly menar nu att samarbetet inte är över utan att det fortsätter. Men Miljöpartiets Maria Wetterstrand tycker att endast Socialdemokraterna och Moderaterna har tjäna på Allianserna, och kanske borde det väl bättre att gå tillbaka till en mer partiorienterad politik.
Ser man till det kortsiktiga perspektivet är det nog smart att lägga ner samarbetet temporärt eftersom det blir svårare att driva igenom sin politik då man måste ta hänsyn till ett blocköverskridande samarbetet lika mycket som de Rödgröna samarbetet.
Betyder detta slutet för samarbetet eller är det bara en taktisk reträtt? Själv tror jag inte ens att det är så väl uttänkt.
Källor:
Artiklar:
DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 EXP GP1 GP2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SVT1 SVT2 SVT3 SVT4 SVT5
Bloggar:
Rasmus (liberal) / Thomas Böhlmark / Tokmoderaten
