R A D I K A L E N

Jag förvånas inte längre ofta om den heterosexism som existerar inom vänsterpartiet. Många gånger är den bara marginellt bättre än den marginellt bättre än den är hos kristdemokraterna. Men till skillnad från Kristdemokraterna värderar man det queera perspektivet högre. Men trots att Vänsterpartiet med lätthet kan ses som ett HBT-vänligt alternativ plågas dom av en accepterad heterosexism.

Problemet med heterosexismen existerar dock inte i HBT-frågorna, utan snarare i jämställdhetsfrågorna. Där vänsterpartister inte bara lyckas vara heterosexistiska utan rent av sexistiska. Josefin Brink representerar en helt annan fraktion av feminismen som ofta ignoreras. Men hennes perspektiv på homosexuella män sexualitet i allmänhet och mäns sexualitet i synnerhet är förlegad.

Men inte bara mäns sexualitet har förenklats till ytterligheter, utan också kvinnors sexualitet. 1970-talet var den sexuella revolutionens årtionde i Sverige, och många av kvinnorna hade fått nog, och ville också kunna njuta av sex på samma villkor som männen. Idag präglas den svenska feminismen fortfarande av kristen etik och Veckorevyn.

Det finns inte kvinnor som kan njuta av sex som anses vara omoralisk. Det är ett av djävulens (männens) påhitt, och kvinnor som tänder på att underkasta sig förtrycks av traditionella värderingar och en nymoralisk tro att kvinnors sexualitet är lite finare, naturligare och vackrare än männens. Trots att lustutlösare är något som kan bryta totalt med en människas personlighet.

Män utnyttjar kvinnor förklaras prostitution och kvinnomisshandel med. Det är ett uttryck för könsmaktsordning, trots att det finns kvinnor som misshandlar sina män också. Att det är få män som misshandlar kvinnor, och att de flesta män tycker att det är fel att misshandla någon ignoreras också.

Med den insikten kan jag knappast tro att en lesbisk kvinna kan förstå jämställdhet i ett parti som jämt är intresserade av att peka moraliska pekpinnar, och man kan ju minnas om man vill att homosexualitet ansågs vara en borgerlig företeelse i arbetarrörelsen för 30-40 år sedan. Kan någonsin bara en person stå för alla perspektiven?

Homosexualitet behandlas fortfarande som något annat som är bortkopplad från jämställdheten inom vänsterpartismen. Man menar att gayporr är kärleksfullare (den är precis lika varierad som heteroporr) och att det ens finns prostitution inom gaykulturen ignoreras också.

Alltid rött, alltid rött attackerar flummet i folkpartiet som stödjs av en ingalunda vetenskapligt uppbyggd retorik. Jag skulle nog våga påstå att dom har i så fall samma problem med jämställdheten inom V som aldrig diskuteras eller problematiseras. Få är någonsin ansvarig för sina egna handlingar. Dom som är det är förövare och förtryckare.

Bengt held skriver att han skulle vilja se Vänsterpartiet ta itu med heterosexismen:

Vänsterpartiet är också ofta heteronormativa när de diskuterar porr och prostitution. De låtsas som att det bara handlar om män som köpare och kvinnor som säljare. Trots att mycket tyder på att sexköp och porrköp är lika vanligt bland homosexuella som bland heterosexuella män.

Denna heterosexism genomsyrar i och för sig de flesta partier i vissa eller många frågor. Men uttrycket för det är tydligare i V eftersom dom ignorerar problemets existens. Kristdemokraterna blir deras motpol med samma åsikter i porr och prostitutionfrågan, där deras traditionella värden med valet i centrum blir något som jag uppfattar som ironiskt nog modernare politik.

Det första som Josefin Brink föreslog efter att ha blivit taleskvinna var hämtmat från skolan. Vilket inte kan hjälpas kännas underligt och off topic.

Källor
DN1 DN2