Kant skrev en gång om skillnaden mellan folkviljan och allmänintresset. Folkviljan handlar om nyanserna, om ideologier och prioriteringar. Folkviljan är känslig för trender och problem. Allmänintresset handlar istället om vad som ligger i allmänhetens intresse som till exempel att ha låg arbetslöshet och bra nationell ekonomi i ordning. Alltså sådant som ligger i allas intresse.
Per-Albin Hansson grundade det svenska folkhemmet för att stävja utvecklingen av fascism och nazism i Sverige. Den generella välfärden uppkom alltså inte av folkviljan, utan av en ide att alla ska tjäna på den nya utvecklingen. Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) var väldigt konservativt vid den tiden, och det var en överenskommelse över ideologiska gränser.
Idag är det ett system som stödjs av en överväldigande majoritet, och är ett uttryck av både Vänsterpartiets och Socialdemokraternas nationella stolthet. Då kallades den kohandeln och sågs med ytterliga misstankar. Snarare sågs det som ett hot mot arbetarrörelsen att släppa en bönderna.
Så då var det många som var upprörda inom vänstern, inte minst för att konceptet tog avstånd från klasskampen som präglade de tidiga socialdemokraterna. På den tiden såg SAP:s partiprogram ut mer som Vänsterpartiets, nu låter det mer som ett liberalt parti.
Nu talas det mer om klassklyftor och om lönegap. Medan den tidigare iden om den generella välfärden baserade sig på att alla ska ha det bra, inte att alla ska ha det precis lika. Var finns egentligen rättvisan i att en högutbildad med höga studielån ska tjäna lika mycket som någon som inte ens kämpat sig igenom en utbildning.
Lika väl är det orättvist att någon med låg utbildning inte tjänar bra. Men den fokusen ligger inte vänsterns politik på idag, och inte kan jag tycka att rättviseidealet egentligen stämmer med den praktiska politiken som främst Socialdemokraterna för. Saken är den att Moderaterna egentligen för den politiken som sossarna fört i många år.
Sjukförsäkringarna var orättvisa redan innan, och människor med lägre lön fick mindre ersättning än dom med högre. Socialbidragen ligger idag på en nivå bestämd av föregående socialdemokratiska regeringar. Lever man på socialbidrag ska man vara glad om man inte sätter sig i ekonomisk knipa, och sjukförsäkringen bildar klyftor. Socialdemokraternas krav för tjänstepensionen har samma problem.
Det är där skillnaden mellan folkviljan och allmänintresset egentligen ligger. Folk vill i grunden att det ska löna sig att arbeta, och inte att leva på bidrag. Det förstår moderaterna med, och egentligen är det vad som är problemet med en demokrati. Det är egentligen ingen som värderar vad som ligger i alla människor, utan de är mer intresserade av vad som ligger i deras egna intresse när de röstar.
Föreställningar och fördomar spelar mer roll än logik och resonemang. Vi röstar på vad som gynnar oss själva, eller åtminstonde de som vi tror gynnar oss själva. Det ännu sannare ju mindre intresserad av politik man är.
Moderaterna har fel. Särintressen är det som politik byggs på. Man kan inte bli ett statsbärande parti utan att gynna många särintressen. Däremot kan man inte behålla makten utan att tillfredställa allmänviljan.
Per-Albin Hansson grundade det svenska folkhemmet för att stävja utvecklingen av fascism och nazism i Sverige.
Engberg och makarna Myrdal
1920 hade bland andra ledande svenska politiker Hjalmar Branting och Arvid Lindman undertecknat en riksdagsmotion om att ett rasbiolgiskt institut skulle inrättas i Sverige. Om detta rådde bred parlamentarisk enighet, och redan året därpå kunde således institutet komma till stånd med den ledande mannen på området – Lundborg – som entusiastisk chef. Det kan vara intressant att notera vad en ledande socialdemokrat som Arthur Engberg hade att säga om eutanasi, den mest radikala formen av rashygien som bestod i att avliva “olämpliga” individer. I en debatt om dödsstraffet i riksdagens andra kammare den 7 maj 1921 yttrade den vänsterradikale Engberg bland annat följande (1921 AK 6:39:16):
“Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen.”
Engbergs brutalt osminkade uppfattning bemöttes visserligen av tre talare, men det råder inga tvivel om att stödet för eutanasi var omfattande i Sverige vid denna tid. Också andra (s)-politiker som Per Albin Hansson och Torsten Nilsson förordade rashygien. Omkring 15 år senare inledde nationalsocialisterna precis en sådan verksamhet i Tyskland, då man avlivade tiotusentals utvecklingsstörda och handikappade. Samma sak kunde ha hänt i Sverige under en formellt demokratisk regim! På 30-talet förespråkade vidare makarna Alva och Gunnar Myrdal i sin bok Kris i befolkningsfrågan rashygieniska åtgärder i syfte att förbättra “människomaterialet”. Makarna Myrdal delar i boken in medborgarna i “toppvärdiga” och “icke toppvärdiga” individer. Syftet med åtgärderna skulle vara att “utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen”.
I det svenska samhället fanns alltså ett betydande stöd för den typ av rasbiolgi och rashygien som Herman Lundborg gjort sig till främste tolk för
realitycheck sossarna tvångs steriliserade handikappade och utvecklingsstörda samt samer och zigenare (romer) fram till 1976
“Också andra (s)-politiker som Per Albin Hansson och Torsten Nilsson förordade rashygien. “
[...] Radikalen, Grönt [...]