Jag förstår inte vänstern ständiga insisterande att den Svenska modellen på arbetsmarknaden är den enda möjliga och rimliga. Det är ganska tydligt att det arbetsskyddet som finns inte är nog för att skydda alla. Ungdomar jobbar med slavlöner och bärplockare kommer till Sverige för att tjäna pengar, och lämnar med skulder.
I Sverige finns det inga riktiga garantilöner, och det blir bärplockarnas ansvar bortom rimlighet att påpeka att man inte får garantilönen som man har rätt till. Jag har förespråkat att en minimilön. Inte för att ersätta facken, eftersom om facken försvinner blir det inte en bra löneutveckling, utan snarare som ett skydd till alla som behöver ett.
Bärplockarna som nu fått nog protesterar med rätta. Alla förtjänar en god lön för arbetet dom utför. Det verkar mer som om man har tagit in utländsk arbetskraft eftersom den är mer lättmanipulerad då dom inte vet något om hur det fungerar i Sverige.
Att påpeka att Svenska modellen har brister är en het potatis. Men i dagsläget skyddar kollektivavtalen inte alla, och de ses inte som en del av det lagliga skyddet. Därmed ses det som orimligt att kräva samma arbetsskydd som de flesta svenskar får.
Varför ses det som ett hot mot facken att tänka kritiskt?
[...] Jag har tidigare skrivit om Svenska modellen och hur systemet missgynnat bärplockarna. Allt för att LO-förbunden är för upptagna med att försvara sig mot inbillade fiender än att skapa en bra arbetsmarknad för alla. Målet är ju ändå att vidhålla den makt som man har. [...]