I dagarna har Aftonbladet blivit anmälda för hur de skött och eldad på Littorinaffären, och det finns till och med nu inspelade bevis på att Littorin dementererade om och om igen. Därmed skulle man tro att en “kvalitetstidning” skulle vara nöjda. Men inte då.
Oavsett om Littorin hade begått brottet som de påstår på Aftonbladet, så har de ju knappast skött det snyggt, och snarare var dom väl ute efter att publicera nyheten med kommentar än att inte publicera den alls.
Efterspelet med Littorin har nu senast mest behandlat om man hanterar krisen väl, och många journalister och PR-experter menar att man inte gjort det. Men det känns helt ovidkommande, eftersom man inte vet sanningshalten av det så kallade scoopet. Övriga svenska tidningar försvarar deras publiceringar med att det var Aftonbladet som borde ha kollat upp informationen.
Jag som bestämt att de räckte att skriva om den här historian kan inte låta bli när ny information haglar ner.
Aftonbladet kan nu stå inför en rättegång där dom förlorar, och man undrar varför människor inte är mer kritiska mot media. Gäller det bara när media skriver vad man inte vill läsa? En sorts pervers skadeglädje tillåter ingen mediakritik vid väl valda tillfällen.
Man kan lika gärna tvivla på hans oskuld, eftersom man inte kan säga med säkerhet vad som hänt.Istället utgår man ifrån att det finns en skuld som existerar, som en docent påpekar i DN.
Detta är en orsak till att det inte fungerar att som i USA låta människor som inte är insatta i juridiska frågor att välja domare och åklagare. Det infekterar helt enkelt rättssäkerheten. Står någon åtalad, så finns det många som inte tror att det är en oskyldig människa, och pressen på att döma personen för brottet är starkare än sanningen.
Därför är det väldigt viktigt att media lever upp till sitt ansvar som granskare, och bör se kritiskt på vad dom själva skriver.
