Nu grymtas det i leden om att det nya sjukförsäkringssystemet är ett fiasko, och det är ju i och för sig sant. Det skulle ha genomförts en skonsammare skiftning från att vara sjukskriven till arbetsliv. Inte från sjukbidrag till fattigdomsbidrag.
MEN, på vänsterkanten beter man sig som om alltid fungerade på det mest ultimata sättet redan. Det spelar ingen roll att unga pensionerades, och fastnade på aktivitetsersättning som inte behövde det. Jag är själv en av dom. Det var bekvämt att leva på staten och inte behövde jag ta ansvar heller.
Nu efteråt har jag inte många chanser att skaffa ett jobb eftersom jag inte har särskilt mycket arbetslivserfarenhet, och när jag gick ner till arbetsförmedlingen i Sverige, så fick man ju inte mycket hjälp heller. I slutändan blev jag endast utan det, och det var under Socialdemokratisk regering som drog ut tumskruvarna. Så nej, det var inte bättre förr (som massor med sossebloggare tenderar att tro).
Innan den här reformen var det ett liknande problem. Skillnaden var att många som ville tillbaka till arbetslivet blev förbjudna att jobba av Försäkringskassan, eftersom det bara var deltid. Det spelade ingen roll hur mycket man ville. Fokusen på individen fanns inte då heller.
Någon som går på bidrag ska alltid stödjas utan krav i en Socialdemokratisk värld, och det känns som om alternativet är mellan pest eller kolera, och att detta skulle ha gjorts som en blocköverskridande reform, eftersom varken eller verkar kunna reformera den utan att gå till extremiteter.
Johan Westerholm skriver klokt, men missar poängen med reformen som alla visste behövdes:
Och var det verkligen värt att helt negligera remissinstansernas invändningar? Där en i praktiken enig kår av instanser totalsågade regeringens handläggning som forcerad och illa underbyggt, en handläggning som gick på tvärs mot praxis.
Reglerna med att göra utredningar och lyssna på instanser finns av ett skäl. Det finns tyvärr inte någon självkritik alls i dessa frågor, och att säga att man vill ha välfärd som är bäst, och undvika att inse att det finns svåra beslut som måste tas är omoget och korkat. Lika så att inte lyssna på kritik.
Sossarnas egna sjukförsäkring var också ett fiasko, och blev istället en plats där “oönskad” arbetskraft hamnade och stannade. Men det viktigaste i politiken är ju inte göra rätt, utan att ha rätt.
Man skanderar ut sjukförsäkringen borde vara rättvis, när man hellre skulle koncentrera sig på att få den att fungera. Det viktigaste borde vara att de som kan bli friska ska hjälpas bli friska, och dom som inte kan ska hjälpas efter behov. Det tycker ju alla, men ingen verkar ha någon aning om hur det ska ske.
Det är bara en massa floskler.
