En sak som man kan komma till en slutsats om är att yttrandefriheten inte är gränslös. Var gränserna går är alltid under ständig diskussion, och ibland är det lättare än andra gånger att komma till en slutsats. Barnporr och en möjlig rätt att sprida den skulle kunna komma under denna frihet, men få skulle hålla med om att detta är en frihet som inte borde begränsas.
Att kunna skriva om sina åsikter på en blogg innebär inte hellre en gränslös frihet. Jag kan inte uppmuntra människor att begå brott för vad jag anser skulle vara en god sak, och även om en del skriver rasistiska och fördomsfullt så måste dessa hålla sina åsikter inom rimliga gränser.
Det intressanta är då dessa gränser ter sig hårfina, och där går man alltsomoftast en balans. Då blir budskapet viktigare, och det var många homosexuella som kände att Ecco Homo var en fånig utställning med många homosexuella stereotyper, men budskapet var inte mot homosexualitet. Därför var det inte en rimlig begränsning av yttrandefriheten.
Då var det intressanta att vissa ansåg att detta uttryck för religionfrihet var ett hot mot deras religionsfrihet, och det kan jag inte rimligen förstå. Att Jesus med homosexuella gick emot deras syn på kristendom var självklart, men ingen hade tvingat dem att ändra sina åsikter eller ens gå på utställningen.
Idag läser jag att kulturministern skar upp en smaklös kaka, föreställande en svart kvinna som blev omskuren i ett bisarrt jippo. Afro-svenskarna känner sig kränkta, och trots att budskapet var emot omskärelse vill de att hon ska avgå. Det var ju inte ens hon som gjort tårtan.
Jag tror att vi behöver bli lite provocerade ibland. Blev vi inte det, så skulle vi inte ens leva i en demokrati längre.
UPPDATERING: Makode Linde som skapade tårtan menar att det var med flit som han ville visa västs schablonbild av Afrika, inte könsstympning som rapporterats i media. Som en afrosvensk konstnär är det ju ändå komiskt att han har anklagats för det som han ville motverka. Jag gratulerar Linde till all publicitet, och att hans konstverk var en sådan framgång.
Källor:
Artiklar:
DN 1 2 3 4 EXP 1 2 GP 1 2 SvD 1 2 3 SVT 1
Bloggar:
Tokmoderaten
[...] Den hårfina yttrandefriheten! R A D I K A L E N Osmaklig tårta Kommunisternas blogg Smaklöst Morran och omvärlden Hur [...]
Angående att skratta och le, man kan skratta och le utan att vara glad eller tycker att någonting är roligt. Förmodligen är många av dessa kvinnor som jag. Ganska begränsade i vad man fått uttrycka och var. Ett leende även i opassande sammanhang för att leendet är en mask och utan den skulle allt rämna. Det är inte ok att visa ilska, att skrika och svära, istället dras leendet upp i samband med det ökade obehaget. Jag var en gång med om att en studiekamrat tafsade på mig “på skoj”, det var väldigt väldigt obehagligt för mig, jag talade om det men det var en dissonans mellan det jag sa och mitt leende som alltid sitter där när situationen blivit för jobbig, leendet vars budskap inte är att jag är glad utan mer en vädjan om att inte göra mig illa för att jag är harmlös. När studiekamraten fortsatte sitt tafsande och tryckte ner mig i soffan så skrek jag nej flera gånger samtidigt som jag skrattade. Tro mig, jag skrattade inte för att jag tyckte saker och ting var roliga. Det är en chock och panik reaktion jag har. Ingen förstod någonting när jag tillsist tog till våld för att komma loss. De hade ignorerat det jag sagt eftersom jag skrattat och lett och därför måste ha varit ok med situationen iallafall. Leendet är inte ens medvetet, inget jag kan kontrollera. Precis som det brukar pratas om att män inte “får” gråta och att detta kan skapa problem, att det kan bli svårt att uttrycka sig om man inte får visa sig “sårbar” och “svag”… så är vi många kvinnor som inte fått tillgång till hela vårat känsloregister heller. Vissa känslouttryck är tabu, åtminstone offentligt. Jag tror inte att alla leende kvinnor på bilden leer för att de tycker att situationen är så trevlig och rolig. Skrattet kan vara ett sätt att göra situationen mindre hotfull och obehaglig, samma sak med leendet. Ett sätt att försöka distansiera sig, ett sätt att försöka försvara sig mot någonting man upplever som djupt obehagligt. Man kan skratta för att allt känns så overkligt och absurt. Det är i denna kontext jag sätter skratten och leendena. Jag förstår kulturministerns val att skära i tårtan, hon gjorde som hon blev ombedd att göra och hon har tidigare blivit kritiserad för att inte förstå sig på konst när hon kritiserat konst hon upplevt som provocerande och oförståelig. Hade hon inte skurit i tårtan hade hon blivit kritiserad för det istället. Det obehagliga är att hon matar konstverket med en bit av dess sköte… men jag tror att det handlar om chock över att tårtan lever och att hon inte tänkte på att tårtbiten hon tagit representerade ett underliv utan bara såg det som en tårta just då. Kulturministerns handligar i sammanhanget kan jag inte kritisera, däremot undrar man ju över de andra kvinnorna, som haft lite tid att betrakta spektaklet men ändå väljer att skära i tårtan och äta den.
skulle egentligen vara ett svar till Annikas kommentar om skrattandet och matandet.
Folk försöker ignorera vad kritiken handlar om. För det första, det är inte själva konceptet med omskärelse = tårtskärning folk stör sig på, och inte heller att det riktigt nog är en svart kvinna som får representera könstympningsoffer. Det är den äckliga nidbilden av den svarta kvinnan. Förutom att det är någonting dåligt i sig självt så kan man undra vilken funktion det fyller, fokuset hamnar ju istället på varför konstnären använt sig av en sådan nidbild och varför ministern uppenbarligen inte haft någonting emot det. Att konstnären själv är svart har faktiskt ingen betydelse i sammanhanget.
För det andra, ingen vill förbjuda att folk inte ska få göra osmalikiga tårtor baserat på rasistiska nidbilder. Att kräva att inte behöva betala skatt för sådana tårtor är någonting helt annat.
Nej, det var inte kulturministern som bakade tårtan, men hon kunde ju faktiskt ha avstått från att äta av den. Den bild du har med visar henne dessutom skrattande och “matande” tårtan.
Vi ska värna yttrandefriheten, men den innebär samtidigt inte att man kan kläcka ur sig vilka osmakligheter som helst.
Tårtan är en sådan osmaklighet. Tycker jag.
Dessutom tror jag att det underliggande budskapet försvinner i jippot med att på filmen få se tårtätare skära i tårtans “underliv” och glatt stoppa i sig.
Men osmakligheter finns i hela vårt samhälle, enligt många. Porr, skräckfilmer och våld. Trots detta accepterar vi vissa, men inte andra. Hon har ju egentligen inte gjort annat än skära och äta en tårta. Att du tycker att det är fel att hon gapskrattade visar ju att du inte förstått situationen. Hon har inte bestämt att tårtan skulle göras, hon gjorde den inte och hon kanske till och med skrattade för att hon tyckte att situationen var bisarr. Varför ska hon ens få skulden för det andra gjort? Trots detta tror jag däremot att man genom att chocka får mer att sjunka in. Kanske var det därför denna svarta konstnär gjorde en “rasistisk tårta”.
Vilka “vi” är det som accepterar porr, skräck och våld? Inte jag.
Jag kan gå med på att kulturministern möjligen blev så ställd att hon därför skrattade och matade tårtan. Nej, det är inte hon som bakat den eller bestämt att den skulle bakas, men något j-a omdöme måste man väl ändå ha som minister.
Vi är samhället i stort som tycker att det är acceptabel underhållning. Visst, du kan tycka att hon agerade fel. Det är din fulla rätt. Att ha yttrandefrihet är att bli tvungen att höra och se saker som man inte vill ibland. Oftast går gränsen vid våld för det man inte får visa eller uppmuntra till. Annat är tillåtet att säga och visa. Saken är ju den att konstverket inte var menat att vara rasistiskt, och att det var menat att vara provocerande är uppenbart. Jag tyckte själv att det var ett obehagligt påfund, men detta betyder ju inte att det borde förbjudas.
Jag vill inte heller ha ett förbud. Vist kan och ska konst vara provocerande och ja, jag blev mycket provocerad och äcklad, Linde lyckades i mitt fall.
Men det känns som så typiskt för en av efterkrigstidens mest menlösa kulturministrar att stå där väluppfostrat och skrattande och skära i tårtan. Har hon ingen integritet? Eller insåg hon redan där och då att hon, om hon gått ut ur rummet skulle ha blivit anklagad för att vara för könsstympning (eller vad man kunnat få till)?
Enligt Linde själv handlar inte konstverket om könsstympning för övrigt utan om västs utsugning av Afrika. Det var inte precis subtilt att då baka denna tårta och låta folk (= här vita kulturarbetare) äta av den.
Jag har ingen aning om hur jag skulle agerat själv om jag var i denna situation, och jag tycker ändå att koncentrationen på henne är överdriven. Jag tror inte hon hade kunnat komma ur den situationen utan att ha upprört någon. Detta måste vara det underligaste politiska problem som uppstått på väldigt många år.
När jag sett filminslaget om “installationen” förstår jag inte folks upprörda reaktioner.
Ett fantastiskt intressant och provokativt sätt att belysa det oerhörda problemet med könsstympning.