Socaialdemokraternas kris ligger djupare än Juholt. Mycket djupare än de sviktande opinionsundersökningarna. Detta eviga tjat om falanger och Stockholmssossar har skapat ett parti med djupa sprickor. Den inre striden var uppenbar, då Juholt uttryckligen sa att det var bra att han inte hade så starka band till Stockholmssossarna som om de vore en lägre stående ras.
Socialdemokraterna faller sönder från insidan då man anser att de som är lite för höger eller associeras för mycket med Stockholm är egoister, inte riktiga Socialdemokrater och har en skadlig inverkan på partiet. Det alienerat ju så klart väljarna som befinner sig på den farliga mitten och trivs med ett mer marknadsorienterat tänk, och tycker att gammelsossar inte står för samma sak som dem.
Socialdemokraterna har ju traditionellt i regeringsställning litat på en hoppande majoritet mellan borgerliga partier och partierna som samlats till vänster. Det är väl kanske så att utformningen av Alliansen har gjort det svårt för dem att profilera sig som det partiet som står för vänsterkapitalism och välfärdssamhälle, då de måste samsas med Miljöpartiet (som ser tillväxt som ett samhälleligt problem) och Vänsterpartiet (som vill ha mer planekonomi).
Moderaterna har istället tagit över, och anses mer ansvarstagande och pålitligt än de Socialdemokrater som fortfarande drömmer on storhetstid och inte fattat att de inte kan leva på gamla meriter och gamla fördomar om borgerligheten. De vet inte hur de ska förhålla sig till det nya och längtar tillbaka till allt det gamla. Det bästa sättet är att bygga tillbaka förtroendet och försöka nå blocköverskridande överenskommelser.
Men sosseriet är för vilse och en omöjlig Juholt gör det svårare att komma i balans. Socialdemokraterna borde inse fakta. Det som spelar roll är att få inflytande och inte att sura för att man inte vann valet.
Källor:
