Moderaterna har alltid framställt sig själva som ett parti som sätter individen i centrum, och individen är ju den viktigaste delen i liberalismen eftersom den just betonar individuella rättigheter som yttrandefrihet, rätt till att välja sin egen religion eller tro och fri åsiktsbildning.
Det är därför en grov och chockerande anklagelse att påstå att Reinfeldt skrämmer sina partikollegor till lydnad, och än värre om det är sant. Det här är inte vad man förväntar av ett parti som anser sig vara frihetligt. Men Anne-Marie Pålsson är bara en person, och man vet ju inte vilket motiv hon hade att skriva denna föga smickrande bok med kritik mot Reinfeldt.
Pålsson hoppar delvis av på grund av att man inte inom partiet vill avslöja vilka som ger partibidrag. Att det skulle vara på grund av en korruption det kan man inte mer än spekulera i, och om hon visste att det pågick skulle det säkert varit i boken också. Den kritiken går ju åtminstone att se att det finns en sannings halt i.
Resten finns det ju ingen än så länge som har bekräftat, men är det sant är det ett bevis på att man avvikit från sin ursprungliga ideologi. Kanske var de gamla Moderaterna mycket bättre? Men jag misstänker att denna utbrytarmoderat endast hyser agg mot Reinfeldt och inte hade ett annat sätt att hämnas.
Men det vet jag ju lika lite som om hon talar sanning. Men jag kan tro att hon inte hittar på, och att det åtminstone delvis stämmer. I vissa situationer.
UPPDATERING: Läser på Röda Malmö att man tycker att det är typiskt kapitalismen att det finns toppstyrning. Som om det skulle aldrig hända i ett socialistiskt parti eller land. Speciellt då vi har Kuba, Sovjetunionen, Vitryssland, Nordkorea, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som visar motsatsen. Man måste vara rejält korkad för att på allvar tro det.
Källor:
Artiklar:
DN 1 GP 1 2 SvD 1 SVT 1
Bloggar:
Den Hälsosamme Ekonomisten / Henrik Alexandersson / Lasses Blogg / Tokmoderaten
Det verkar lite underligt att misstänkliggöra Pålsson och hennes motiv, när flera andra vittnat om hur utfrysning och toppstyrning existerar inom Moderaterna. Torbjörn Nilsson har i “De omänskliga” (en titel jag för säkerhets skull får påpeka inte är riktad specifikt mot moderaterna eller alliansen) en väldigt bra redogörelse för turerna inom Alliansen när FRA skulle klubbas igenom, och hur avvikande röster (Sigfrid, Federley, Olsson etc) hotades med utfrysning eller läxades upp inför sina kollegor av partitopparna – de mobbades helt enkelt till att lyda. Det känns oerhört naivt att försöka påstå att ett parti som är så pass strömlinjeformat som de Nya moderaterna, där instruktioner går ut till medlemmar om hur de ska klä sig och vilka ord de bör och inte bör använda, inte aktivt försöker undertrycka intern debatt. Detta förekommer självklart inom alla riksdagspartier, men med idén om de Nya moderaterna (och Alliansen) så har man tydligt signalerat att en enad front utan avvikande röster är en fundamental del av sin vision.
Om jag ska vara ärlig har jag inte läst det, och jag tycker inte det är naivt att påpeka att det kan finnas sidomotiv. Jag skriver inte att det inte kan vara sant. Det kan ju inte bara finnas alternativet att vara cynisk. Detta kanske bara gällde FRA, och inget annat. Det är många som riktar kritiken mot ledaren och menar att det är toppstyrt även då partiet endast följer partilinjen som bestämts inom partiet. Den hälsosamme ekonomisten har inte alls upplevt det så, och de exempel du räknar känner jag inte ens igen från Moderaterna. Federley är med i Centern, Ohlsson i Folkpartiet och Sigfrid vet jag inte vem det är.
Du har inte bevisat något. Förutom att uppgörelsen runt FRA var hård. Detta är ju inte ovanligt i något parti i vissa frågor…
Sigfrid är alltså Karl Sigfrid, moderat riksdagsman som gick ut med att han inte med gott samvete kunde rösta för FRA. Har inte boken liggande att citera ut, men mobbningen inför FRA-omröstningen debatterades ju även i tv (Ullenhag och Schlingmann var med i Agenda och förnekade inga egentliga anklagelser utan ville mest prata annat). En snabb googling ger iaf Aftonbladets referat av det hela (att AB sen är skräp är ju en annan femma).
“15 sep 2008 Fredrik Reinfeldt pressade partikollegan Karl Sigfrid till att rösta ja till FRA-lagen.
Under gruppmötet pågick det vuxenmobbning. Det uppger källor till SVT:s ”Agenda”.
I gårdagens ”Agenda” i SVT vittnade flera hemliga källor om hur det gick till på moderaternas gruppmöte dagen innan FRA-lagen röstades igenom. Fokus på mötet ska ha varit att pressa moderaten Karl Sigfrid – som sagt att han tänkte rösta nej till FRA-lagen. Fredrik Reinfeldt tog i med hårda ord enligt tv-programmet.
– Du är den svaga länken i alliansen, Karl, sa Fredrik Reinfeldt inför partikollegorna, uppger en källa för SVT:s ”Agenda”.
Enligt programmets källor rådde lynchstämning.
– Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister, ska ha sagts om Karl Sigfrid.
Man fruktade hån och attacker från socialdemokraterna om Sigfrid inte följde partilinjen, enligt ”Agenda”.
– Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister? ska Fredrik Reinfeldt ha frågat.
Till slut gav Sigfrid upp – han deltog inte i omröstningen. Beskrivningen av mötet som vuxenmobbning är inget moderaternas partisekreterare vill kännas vid.
– Jag känner inte alls igen mig i den bild som ges här, säger moderaternas partisekreterare Per Schlingmann i den direktsända utfrågningen efter inslaget.
I programmet uppgavs att Karl Sigfrid själv hade avböjt att medverka.”
Anyway, jag rekommenderar verkligen Torbjörn Nilssons bok. Den har ett långt stycke om just FRA-omröstningen och den mobbning som dissidenter inom alliansen fick utstå (och slutligen gav upp inför). Den tar även upp andra exempel på haverier inom svensk partikultur, såväl till vänster som höger. Väldigt intressant, om än nedslående läsning.
Jag har kritiserat att det händer i Socialdemokraterna, och även om det händer enskilda gång, så är det allvarligt. Jag kan förstå om hon lackade ur, och skrev boken i vilket fall som helst. Kanske är det för att jag är lite rebellisk själv som jag undrade om hennes motiv.
Självklart kan det finnas alla tänkbara motiv till påhoppet mot Reinfeld, men en sak talar dock mot att det bara skulle vara en hämnd i förtrytelse – Pålsson har i många år talat öppet om det strukturella problemet att riksdagens ledamöter till följd av partikansliernas makt över de ekonomiska medlen (resor, assistenter etc.) och, i synnerhet tidigare, regeringens oinskränkta utnämningsmakt till diverse reträttposter förvandlats till rent röstboskap. Detta menade Pålsson var ett generellt problem och alls inte något unikt för moderaterna, men senare upplevelser av en mindre inlindad partipiska fick kanske bägaren att rinna över.
Klart att de flesta vänsterbloggare spinner vidare på detta, allt för att få bort sökarljuset från Juholt&Co som är så toppstyrt att de hellre låter partiet sjunka ner i dyngan än att be Juholt hålla truten och lyssna.