Att facken är bra för alla är tydligt. Men det blir mer och mer tydligt att det förs en arbetsmarknadspolitik som främst gynnar de äldre. Ungdomsarbetlösheten pekar på att unga oftare är de första som får gå. Lönerna som sätts av facken baseras på ålder och inte erfarenhet, och lagen om åldersdiskriminering som trädde i kraft förra året skyddar endast de äldre från diskriminering.
Arbetsmarknaden ser sannerligen olika ut i Storbritannien och Sverige. Jag skulle nog till och med kunna påstå att det lagliga skyddet är bättre i Storbritannien än det är i Sverige. I Sverige så baserar sig arbetsskyddet oftare på kollektivavtalen än på lagen, och facken kan till och med gå in och avtala med företagen vem som ska sparkas och vem som blir kvar när det är dåliga tider i företaget.
I Sverige finns det en lag om åldersdiskriminering som gäller endast de äldre. I Storbritannien finns det en som gäller alla. Sveriges nya stärkta lag mot diskriminering trädde i kraft 2009. Framröstad av Alliansen.
MUF skrev en rapport om diskrimineringen 2008. På MUF:s blogg står det:
Även unga som har jobb stöter på problem som äldre inte drabbas av i samma utsträckning. Att få rätt lön är ett exempel, många unga som jobbar lika hårt och mycket som äldre kollegor tjänar ändå mindre. Att få hjälp om det blir bråk med chefen är ett annat problem. De flesta unga vill inte vara medlem i någon av arbetstagarorganisationerna och har då i praktiken ingen chans att få samma hjälp som andra.
Svenskt näringsliv protesterade mot diskrimineringen i Aftonbladet förra året:
Arbetsmarknadsministern Littorin prisar rent av diskrimineringen av ungdomar: Det är bättre för samhället att unga får lämna jobbet först. Hans skäl för denna lovsång till särbehandlingen är att de flesta unga arbetslösa så småningom tas in på någon utbildning när de inte hittar jobb. Och då, menar han, är dessa drygt 70 000 ungdomar studerande, och bör inte räknas som arbetslösa.
Systemet som det ser ut idag gör det svårare att komma in på arbetsmarknaden. Att endast se till erfarenhet leder ju i grunden till en diskriminering av unga som inte redan fått den. Unga står inför en arbetsmarknad där man måste ha mångårig erfarenhet av att jobba som servitör. Konstigt kan det tyckas exempelvis i Storbritannien där ett sådant jobb ses som en inkörsport till arbetsmarknaden.
Sverige är dessutom det enda land som inte följt EU:s direktiv från 2000 för likabehandling mot diskriminering. Ett direktiv som skulle ha genomförts i lagstiftningen inom tre år. Kanske kan det bero att facken (och speciellt LO) är oerhört fientliga till EU. Det blir då en het potatis som ingen vill röra vid.
Man blir genast tillbedd att hålla käften. Det spelar ingen roll hur rätt man har. Hur övertygande bevisen är. Facken är det närmast gudomliga Sverige har, och rapporterna som rapporterar om problemen på arbetsmarknaden ignoreras om dom inte är till fackens fördel. Men mest är det LO som stretar emot.
Kollektivavtalen är utformade som så att ålder innebär högre lön. Det baserar sig inte på kön, erfarenhet, ras eller religion. Men utformningen är ändå diskriminerande. September 2007 skrev LSU – Sveriges ungdomsorganisationer en rapport som kallades för “På olika villkor”, där man konstaterar att man i de flesta av TCO förbunden och LO förbunden blir folk diskriminerad för sin unga ålder. Endast Sif diskriminerade inte alls.
Diskrimineringen tar sig uttryck genom att man får sämre lön för samma arbete. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet upprepar gärna mantrat att man ska samma lön för samma jobb. Men det gäller kvinnor inte de unga.
Bland TCO:s fackförbund är det endast HTF som kopplar lönen till åldern.
Ett annat område man också diskriminerades var semestern. Hälften av avtalen gav mindre semester.
Denna åldersdiskriminering uttrycks också i arbetsannonser där man söker erfarenhet och hur många år som sökande måste ha för att få jobbet. Något som är mot lagen i resten av Europa. Men laglig i Sverige.
Nu kan vi också se att ungdomar precis som varje år tillåts bli diskriminerade på arbetsmarknaden, och tillåter sig själv bli diskriminerade också.
Någon sa till mig att det inte var de unga som var de svaga på arbetsmarknaden. Det kan man ju verkligen fråga sig om det är sant eftersom det anses vara normalt att det är dubbelt så hög arbetslöshet för unga, och unga oftast betalas oacceptabelt låga löner.
Detta kommer sig av en syn inom vänsterblocket och facken att en lagstiftning skulle göra fackens inflytande mindre, och därmed är de fientliga till allt som lagstiftning heter. En lösning skulle vara ett nytt LAS som tar hänsyn till mindre arbetsplatser.
I Sverige som det ser ut med facken idag så har ju endast arbetsplatser med kollektivavtal skydd. Gör det istället olagligt att inte betala en viss lön till alla arbetare som en komplettering till facken.
Idag skyller man hellre på unga, än försöker lösa problemen. Men å andra sidan är det politiskt självmord att kritisera facket.
Var glad att du inte är en kvinna i 60årsåldern som blir arbetslös, för som sådan skulle du vara ute i kylan för tid och evighet. Aldrig någonsin talas det om våra svårigheter att få jobb, man bekymrar sig bara för ungdomar och invandrare (som ibland är samma sak). Jag har en hel del utbildning och skulle passa i många yrken men duger inte för att man bara vill ha yngre. Efter fyra års jobbsök och en massa skitpraktiker där jag bara utnyttjades valde jag att gå i pension vid 63 år ålder och lever nu på 6700 i månaden. Det ska räcka till hyra, mat och allt annat så jag kan bara vara tacksam att jag bor i en etta annars hade det nog blivit gatan för resten av livet. Till råga på allt kräver CSN över 2000 i månaden, har sökt avskrivning men svaret blev att de istället höjde, överklagade och fick ännu högre höjning. Ni som är unga håll ut, snart är det eran tur, passa på att utbilda er under tiden men ta så få lån som möjligt och se till att utbilda er i yrken som ger pengar och jobb.
Naturligtvis är det inte bra att någon diskrimineras. Alla ska skyddas mot diskriminering. Oroar mig inte alltför mycket för framtiden. Bor ju inte i Sverige längre…
[...] mitt tidigare inlägg om diskrimineringen av unga på arbetsmarknaden skrev jag utförligare: Många av kollektivavtalen [...]