Det var inte mer än några månader sen trodde de Rödgröna på en förkrossande promenadseger. Bara några månader efter valet, så red dom på våg av felriktat missnöje, och Socialdemokraternas självgodhet som det enda rimliga statsbärande partiet var inte något som var en dröm. Det var helt enkelt i deras ögon ett faktum.
Mona Sahlin tillträdde med en stark tro på förnyelse, och hon trodde att man gjorde val på opinionsmätningarna, och i början fungerade. Man kritiserade självrättfärdigt varje beslut som togs. Fastighetsskattens reform, A-kassan, avskaffandet av förmögenhetsskatten och skattesänkningar var ren och skär ondska.
Det var då, och nu ser deras partiprogram nästan ut som en kopia av Alliansens. Det förutom att man vill höja skatten, och döljer det i oärliga skimärer, och anklagar Maud Olofsson för att vara feg när hon inte går till val på att höja bensinskatten. A-kassans reform kan jag hålla med om inte funkade (men jag vill hellre ha obligatorisk A-kassa).
Fastighetsskatten ska höjas för dom som har dyra hus, eftersom man tror att alla har råd att betala för att dom råkade ärva ett dyrt hus.
Förmögenhetsskatten utpekas som en rikemansskatt, även om socialdemokraterna hade en hand med i spelet, då man avskaffade arvsskatten som lika gärna skulle kunna räknas som en rikemansskatt.
Fokusen blev istället på bidragen, i stället för jobben som man lovat, och det är väl på grund av den fokusen som väljarna straffar Socialdemokraterna i opinionsundersökningarna. Men inga val avgörs förrän valdagen.
I slutändan, så tror jag att gnällfällan som sossarna hamnade i blev problemet. Det fanns inga motförslag, så man spann på ett missnöje och de partier som gör så dom överlever inte. De hände Ny Demokrati, och det kommer hända med Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna ligger inte i farozonen riktigt än.
De Rödgrönas nederlag består i att man trodde att det skulle bli lätt att vinna, och att deras sätt skulle bli bästa sättet. Väljarna skulle bara hålla med, och valet var redan avgjort.
