Människor är ibland simpla varelser vars världsbild alltför oftast sorteras i fack av vad som är bra och dåligt utan att ta hänsyn till nyanserna. Pedofili är just ett sådant område där det är svårt att se skillnad på människa och sin sexuella störning. Min misstanke är att få pedofiler egentligen har sex med barn, och i hemlighet skäms för deras attraktion.
Människor med mentala problem ses ner på och oftast med en misstänksamhet. Det är underligt med tanke på vilka mörka tankar som kan röra sig i människor som anses vara friska. Intuitionen hos de som har pedofilfobi skriker att de inte förtjänar att leva trots att det gör allt för att inte agera på sin attraktion.
DN skriver idag om Lasse som går till psykolog och inte vill bli en praktiserande pedofil, men möts med handfallenhet av ett samhälle där pedofili är så tabu att man hellre inte hjälper dessa människor alls. Tror man att det finns något bra med det gör man samhället till en osäkrare plats att bo i.
Alltför sällan inser människor att de trots allt är en del av det samhälle som de vill ska ta hand om det som de anser vara obekvämt att tala om. Men vem är samhället? Inte kan man stjälpa över det till staten, man är lika stor del av samhället själv, och är man en sjuksköterska ska man ta sitt ansvar om det så bara gäller att slussa vidare den latenta pedofilen till rätt hjälp.
Det är klart att det ska förbli olagligt att ha sex med barn, men ska det verkligen gå så långt att pedofiler spärras in innan dde få hjälp?
Väl skrivet!
Störning? Som homosexuell borde du vara mer känslig för sådan stigmatisering av sexuella minoriteter.
Varför ska jag acceptera att barn blir sexuellt utnyttjade för att jag är homosexuell? Sexuell minoritet innebär en normalisering av pedofili, därför kallar jag det störning.