Jag är inte en principiell motståndare till skattesänkningar, men det verkar som om Reinfeldts kritiker har rätt i att regeringen inte verkar ha många nya ideer till att sänka arbetslösheten. Men i och för sig kan man säga samma sak om den Rödgröna oppossitionen som bara tuggar om arbetsmarknadsåtgärder.
Jag tror att det finns många som inte har något emot skattesänkningar, och säkert välkomnar det nya beslutet. Jag tror inte att skattesänkningarna har en negativ effekt på sysselsättningen, men det är tveksamt att det skulle räcka på egen hand. Men att regeringen också planerar att sänka restaurangmomsen visar att kritiken också är ensidig.
Problemet med att sänka restaurangmomsen sitter säkert mer kulturellt i Sverige där man inte särskilt gärna konkurrerar med priser utan snarare sätter den på samma nivå som andra restauranger. Detta kan betyda att gästerna inte kommer känna någon skillnad, och allt som finns kvar att hoppas på är fler jobb.
Kritiken är som mest likriktad eftersom de som står för kritiken inte har några som helst siffror på att statens intäkter har minskat av skattesänkningarna. Man utgår från det utan att tänka på att de som spenderar pengarna betalar moms på allt de köper. Ingen talar om skattesänkningen för pensionärer eller restaurangmomsen.
Varför tror den Rödgröna Röran att allt kan lösas med superhöga skatter? Inte blir låginkomsttagarna rikare av att betala en stor del av de tjänar i skatt. I valkampanjen verkade man ju tro att de fanns två grupper. De rika (som jobbar) och de fattiga (som inte jobbar). Hur ska man skapa jobb genom att straffa de som jobbar? Kan man verkligen kalla detta omfördelningspolitik?
Källor:
Artiklar
DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SVT1 SVT2 SVT3 SVT4 SVT5 SVT6
Bloggar:
Alltid Rött Alltid Rätt / Den Hälsosamme Ekonomisten / Marknadsliberalen / Thomas Böhlmark
