Det är alltid lättare att sympatisera med de som blir utsatta än de som slår, därmed inte menat att deras handlingar kan ursäktas. I början förstod jag inte mig på högerextremisterna som hatade homosexuella och invandrare så mycket. Men när man skrapar på ytan och ser vad som egentligen driver dessa människor och andra extremister, så är det klart att deras utanförskap, sorgsenhet och misstro för människor som driver dom.
Det finns en rejäl styrka i att komma in i en grupp som accepterar en som man är, och har man endast det att luta sig mot drar man sig inte för mycket. Min åsikt är att våld bör endast användas i självförsvar och helst inte alls. Men då man blir extremist handlar våldet bara om vi och dem. Det är desto lättare att bli extremist i grupp eftersom man alltid har andra som driver en till nya extremer.
“Kajsa”, som en gång var nynazist beskriver situationen:
– Enligt våra nazistiska ideal var ”riktiga” människor välmående, kapabla, handlingskraftiga, produktiva och så vidare. Men i själva verket utgjordes gruppen av trasiga människor som mådde dåligt, som var arbetslösa, som gick på socialbidrag, alltså den totala motsatsen.
De flesta av oss vill tro att ondskan finns och att den förklarar allt det där fruktansvärda som människor är kapable till. Men en välmående frisk människa skulle ju aldrig ha gått till de extremerna och låtit sinaa handlingar drivas av ett missriktat hat mot andra människor. En arg människa är inte lycklig, och den som omger sig av våld och negativitet är knappast lycklig heller.
Renzo var extremvänster och beskriver de extremistiska som rörelser med en svartvit världsbild – där det är lätt att peka ut vänner och fiender – lockar till sig frustrerade människor som söker ett sammanhang. Särskilt unga lockas av ensidiga budskap. Det är otroligt hur lika människor kan var när de tror att de inte har något gemensamt.
Jag menar inte att man ska ursäkta deras handlingar, men att man kan förstå dom. Förstår man vad som gömmer sig under hatet på ytan, så förstår man att det är lönlöst att hata tillbaks. Jag skulle avslutningsvis vilja hylla EXPO för sitt outtröttliga arbete mot högerextremism och hjälpa människor ta sig ur den.
Vad dessa människor behöver, oavset höger- eller vänsterextrema, är en kram och kärlek. De har de uppenbarligen inte fått innan och därför är hatet och att lägga skulden på någon annan den lättaste utvägen (för att man mår så jävla dåligt innombords). Får man dem bara till att prata sansat, utan sina polare, så tror jag att det verkliga problemet kommer fram.
Jag kände/känner en man som tog hand om trasiga ungdomar. De stal bilar, söp och misshandlade. Han var gammal yrkesofficerare så det var ett rent helvete för dessa ungdommar till en början. Disciplin, motprestationer och rimligt ställda krav. När killen (det var bara killar) stod och talade om för honom hur dum i huvet han var, hur mycket han hatade honom, och att han kunde dra åt helvete etc., då tog han killen och kramade honom och sa att han älskade honom ändå, vad han än sa. -”Vi sätter oss ner och så talar du om vad du anser jag gör fel.” Killen var “avväpnad” direkt. Inte ens han, som var en av Sveriges värsta biltjuvar m.m, kunde tycka illa om denna man. Idag är de ur skiten, uitbildning, jobbar, skaffat barna och familj och håller fortfarande kontaken med denna mannen.
Jag ser det som ett problem att samhället, och medieeliten i synnerhet, har en så naiv, t.o.m. förlåtande, syn på vänsterextremism. Varför skapas Exit endast för avhoppade högerextremister och inte även för avhoppade vänsterextremister, för islamister, etc.
Problemet är inte åsikterna i sig, folk får trots allt fortfarande tänka och uttrycka vilka åsikter som helst (trots en allt snävare hätslagstiftning). Problemet är när det övergår i våld.
“Under de senaste månaderna har djurrättsaktivister släppt ut tusentals minkar, och mitt under julruschen slog en självmordsbombare till i Stockholm.”
Ok, naivt eller inte, jag har lättare att förlåta “vänsterextremismen”.
Jag har svårt att se att det handlar om vilken extremism är bäst.