Allt som oftast talas det om meriter och kompetens. Men meriter är inte detsamma som kompetens, att meriter skulle visa hur lämplig man är som chef är knappast något som går att lita på. Att många företag rekryterar chefer internt betyder inte heller att de får kompetenta chefer som skapar en bra arbetsmiljö. Precis som med vilken utbildad chef som helst kan det gå dåligt eller bra.
En bra chef är tvärtom en naturlig ledare, och bakgrunden som personen kommer ifrån kan influera lämpligheten. En chef som inte har varit i sina anställdas skor är oftast inte en bra chef. Erfarenheten att vara en vanlig medarbetare med en chef kan göra stor skillnad för vilken sorts chef som man blir. Ibland kan det till och med räcka med att ge anställda lite mer frihet, och helt plötsligt är de mer motiverade.
Den värsta chefen är den som övervakar de som de har ansvar för eller ömkar sig själv och menar att ingen jobbar så hårt som dom själva gör. Trivs man inte som chef, så ska man helt sonika undvika att bli chef. Att ha en chef som inte bryr sig om sina anställda är den värsta chefen, och på dess grunder verkar (DO) Katri Linna, ha misslyckats, då hon förflyttas från sin tjänst.
Men nu är ju inte det här heller den första av regeringens misslyckade rekryteringar, de börjar ju bli ganska många nu. Nu förflyttas hon till regeringskansliet, så ökar kostnaderna där med ytterligare några miljoner. Man börjar förstå varför regeringen motsätter sig besparingar i regeringskansliet.
Målet var ju att göra utnämningarna mindre politiska har man ju lyckats med. Men det har som sagt inte varit en framgång utan flera motgångar. Jag förstår däremot inte vad du menar med regeringskansliet. Besparingarna verkar ju inte vara motiverade av annat ideologi.