Jag är väldigt intresserad av Afrika, och jag önskar verkligen att jag var mindre okunnig om Afrika. Afrika är en kontinent som har härjats av krig, och kolonialismen ter sig ha lämnat en kontinent i spillror bakom sig.
DN:s artikelserie om Afrika inspirerar mig, och jag förstår människorna precis som flyttat dit. Sverige har en kall kultur som präglas av en ovilja att hjälpa eller tala med andra människor. För mig själv var flytten till Storbritannien en befrielse. Att mötas med vänlighet och välvilja är bättre än kylighet och en djup rädsla att göra bort sig, och Storbritannien ter sig inte alls lika öppet som Afrika.
För mig så kan jag inte var lycklig utan att ha andra människor runt om mig som jag tycker om. Ingen Svensk välfärd kan få mig att ge upp det.
Jag tror på individen mer än kollektivet. En individ kan göra en massa dumt. Men kan inte starta krig. Men alla människor behöver värme och medkänsla ibland, och känna att dom hör hemma och bidrar. Att göra något som gör någon glad är en fantastisk känsla.
Riktig solidaritet verkar inte finnas förrän människor får det lite svårt. Det sätter mycket i perspektiv. Vi i den rika delen av världen förstår inte riktig solidaritet. Att vara med i facket är inte samma sorts solidaritet för att den har en viss egoism i sig.
