Den Vänsterpartistiska feminismen identifierar återigen män som ett problem, och man kan ju verkligen undra om dessa feminister är intresserade av jämställdhet eller ett matriarkat. Trots att Marianne Berg lyckas identifiera att det kan vara ett problem att ställa två personer som partiledarkandidater kan orsaka slitningar i partier, så menar hon att det i slutändan är deras maktfullkomliga penisar som är problemet.
Man kan ju undra hur man kommer till den slutsatsen om man inte menar att det inte är jämställdhet om det inte är kvinnor som bråkar om makten. Det är ju underligt att bråket mellan Maud Olofsson, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand inte ansågs som ett uttryck för ett matriarkat, då det trots allt endast var kvinnor som för övrigt betedde sig illa, och endast Maud vägrade sjunka till den låga nivån på beskyllningsdebatten om mobbing, inkompetens och allt annat.
Man kan ju fråga sig om offermentaliteten hjälper för det är inte lätt att behålla samma respekt för den som menar att den ibland hårda och faktiskt fördummande kritiken mot partiledare har med att göra med att dom är kvinnor kan inte vara sann då kritiken mot främst Fredrik Reinfeldt och Lars Ohly kan vara minst lika hård när drevet går.
Det verkar inte spela någon roll om det har något att göra med att egentligen vara man eller om det har med individer att göra med feministerna som alltid talar om patriarkalet att göra. Det som dom allt som oftast antyder är att män borde hålla käften och att det diskriminerar kvinnor när män tar för mycket utrymme.
Det är knappast att vara för jämställdhet.
