Idag är det Göran Hägglund som protesterar mot mer skattesänkningar trots att han forfarande för det femte steget i jobbskatteavdraget, och det är klart att en lägre skatt kan stimulera ekonomin på sikt. Men att endast tro att skattesänkningar eller skattehöjningar är lösningen på vissa problem.
Idag har debatten runt skattepolitiken stagnerat. I Storbritannien tror man att skattehöjningar ska lösa problemen med skatteskulden. Men samtidigt ignorerar Con Dem Koalitionen faktumet att alla de som sparkas på grund av besparingarna måste kunna få ett jobb. Stater tjänar helt enkelt inte på arbetslöshet.
I Sverige tror man att problemet med konsumtion och jobb kan lösas med mer pengar i plånboken, och oppossitionen menar att detta menar att välfärden får lida. Det är klart att mer jobb innebär mer skatteintäkter, och att för låg skatt innebär att man inte kan betala för välfärden.
Ofta rör många debattörer vid dessa problem, men mirakelkuren blir oftast det ena eller det andra och detta understöds med hätsk retorik. Detta har alltid präglad debatten om skattepolitiken i Sverige och det finns inga tecken på att detta kommer förändras. Man ignorerar helt enkelt problemens komplexitet.
Att Göran Hägglund protesterar mot mer skattesänkningar kan visa att han förstått problemen. Man kan man att detta endast är ett sätt att rädda KD från de dåliga opinionssiffrorna. Kanske är detta bara ett sätt att profilera sig som ett desperat parti.
Fler jobb är ett måste om man ska kunna sänka skatten, annars drar ju staten inte in några pengar. När sen det är på plats kan vi visst få en väl fungerande välfärd värd sitt namn trots låga skatter (Nä (S) och (V), jag vet att detta inte går in i era skallar, men det fungerar faktiskt om man börjar i rätt ände.)
Men det gäller att lägga undnan till dåliga tider så inte skatteintäkterna blir mindra när jobben börjar försvinnna som i sin tur leder till neddragning inom välfärden.