Efter valet 2006 sa Socialdemokraterna att dom skulle förnya sig själva, men förnyelsen kom av sig. Det började med Alliansens skandaler, och opinionssiffrorna som inte verkade vilja sluta att gå upp för Vänsterblocket. Då antog man att det inte skulle behövas mycket till förnyelse för att vinna igen. Det var ett stort misstag.
Det är heller inte konstigt att man efter en andra förlust nu aldrig skulle lita på att opinionssiffrorna ger hela bilden, och att en stor ledning innebär en klockren förlust. Nu finns det inga illusioner om att Socialdemokratin måste förändras, och som parti kommer det bara vara hälsosamt, och kanske är det fler än Socialdemokraterna som behöver genomgå förändringarna.
Jag rekommenderar verkligen Tony Blairs nya bok, en politiker som jag håller med i mycket. När han tillträdde hade Labour förlorat många val, och hade inte haft makten på 17 år. Det finns så klart kulturella skillnader mellan britter, och främst engelsmän (eftersom det oproportionella valsystemet ger England fler mandat per invånare), där det finns en konservativ ådra.
Sverige är däremot ett land av vänsterliberaler, och stöd från staten anses vara bra. Men för svenskar är det väldigt viktigt att kunna välja själv. Trots att Socialdemokraterna har övertagit en del av retoriken har dom inte riktigt begripit vad det innebär. Den moderna svenska socialdemokratin är fylld av tvång, och en tro att man måste förhindra människor från att välja fel.
Socialdemokraterna har länge kritiserats av överförmyndari, men att de två skälen skulle vara de enda till att folk byter block vore naivt att tro. Andra förklaringar kan vara fokusen på bidrag mer än jobb, Mona Sahlin och att man innan valet slängde ut så mycket valfläsk att svenskar som var skakade av krisen förlorade förtroendet.
Ett annat problem som Socialdemokraterna har haft är att dom ofta kritiserar fel område. Ett exempel är Vårdval Stockholm där man menade att det skulle öppnas en massa vårdcentraler i centralaste Stockholm. Det hände inte. Man talade om klyftorna som ett mantra istället för att koncentrera kritiken på att finansiering kom från varje besök, och inte typ av behandling och behov.
Diskussionen har precis börjat inom socialdemokratin, och det ser ut som meningarna redan går i sär. Det verkar tydligare att socialdemokraterna behöver en ny ledare som vågar förnya. Mona Sahlin blev Sveriges Gordon Brown. Han var också svår att tycka om, och verkade som en tämligen osympatisk person med en förvrängd självbild som landets frälsare.
En partiledare behöver inte betyda slutet för ett parti bara för att det inte är en älskad person. Men problemen börjar när personen istället leder till att människor röstar på politiska motståndaren i Riksdagsvalet för att undgå henne som statsminister. Det var exakt vad som hände i Storbritannien, och i både Sverige och Storbritannien tyckte man att socialdemokraterna inte kan sköta ekonomin.
Nu kommer det bli en dragkamp inom Socialdemokraterna om vad som ska ändras och inte ändras. Det kommer bli en del intern debatt, och slutsatserna kommer vara skillda. Det kommer knappast bli något annat än en dramatisk förändring nu när partiet törstar efter förnyelse.
UPPDATERING: Juholt blev vald och han gillar inte förnyelse, så kan det gå.
Källor:
DN1 DN2 DN3 GP1 GP2 GP3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SVT1 SVT2
(S) gick med på 90% av jobbskatteavdraget och tänkte inte riva upp det och dessutom ville man vara bäst på att sänka skatten för pensionärerna. Ett stort problem för (S) är att de anklagade Allians-regeringen för att sänka en massa skatter och sen själv göra samma sak.
Politik är inte längre ideologi, det är taktik.
Blame game-taktiken funkade inte så bra, och skadade dom själva i slutändan. Det är trist att dom förde debatten på det sättet, och det tillförde inte så mycket. Jag tycker oppossitionen har ett viktigt jobb, och bör ge motförslag och syna förslag. Koncentrationen var för mycket på att vinna nästa val.