Att fredsoperationerna i Afghanistan har blivit impopulära är väl ganska onödigt att ens säga. Men ser man till insatserna och vad det faktiskt har gjort för lokalbefolkningen kan man se att det finns en viss mening att stanna kvar, även om det finns många skäl att lämna.
I Sverige får soldaterna som åker till Afghanistan välja själva om dom vill åka dit och delta. Det är ingalunda ett uppdrag som man tvingas till. Vill man så kan man delta i FN:s fredsoperationer. Det enda som man behöver är militär utbildning. Det vill säga att man har tjänstegjort.
De svenskar som åkt dit här känt att dom gjort något viktigt, och att det knappast sett ut som fredsoperationer då talibanerna behövts hållas på mattan behöver man väl inte ens förklara. När man går ut i krig måste väl de flesta förstå att det finns risker med det.
Att dra ut trupperna är att ge upp och säga att de döda soldaternas tjänstegöring var förgäves. Nu när man vill ha en bred uppgörelse bör man tänka efter vad man gjort, varför man gjort det och vad man ville uppnå. Det måste man tänka på om man vill visa respekt för de som valt att åka dit.
Källor:
DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 GP1 GP2 GP3 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SVT1 SVT2 SVT3
Tänker inte motståndsmännen på samma sätt tror du?
Vi kanske bör hålla oss till de gängse facktermerna också. Ett fredsuppdrag (fredsbevarande eller fredsskapande) innebär att en militär styrka går in oberoende av de stridande parterna och utan att ta ställning i konflikten/kriget. De svenska soldaterna är i Afghanistan och slåss för och jämsides med Islamistiska fronten, inbördeskriget stod mellan Islamistiska fronten och Talibanerna och man har därför gått med i kriget.
Således en krigsinsats, inte en fredsinsats.