Leif Lewin skrev i en debattartikel att det finns en viss solidaritet i att engagera sig i välgörenhet, och att det solidaritet är välgörenhet och inget annat menar Kalle Petre i ett svar på hans artikel i DN debatt idag:
I Akademiens Ordlista kan man läsa: ”Solidarisk: gemensamt ansvarig; som obrottsligt håller ihop el. gör gemensam sak med ngn m.m.”. Solidaritet betyder alltså att hålla ihop för något syfte. När arbetarna slöt sig samman i arbetarrörelsen, var det en akt av solidaritet. En sammanslutning för att åstadkomman en gemensam förändring. En förbättrad position i samhället, en större del av ”kakan”, högre löner på vinstens bekostnad och andra förbättring för kollektivet. Jämlikhet och broderskap.
Hur kan det finnas en riktig ädelhet i solidaritet om den är ett självändamål, och hur annorlunda är då den egoismen som vanligt uttrycker sig i girighet? Kan det verkligen vara en skillnad på att göra något som verkligen är osjälviskt, om det enda man tänker på hur det gynnar en själv, är det Kalle Petres definition, så är det ju knappast något slagord, utan av själviskhet.
Jag har absolut inget emot fackföreningar. Men orsaken till att jag är för dom är att jag vet att det gynnar min sak och andras också för den delen. Men det finns ett romantiserande av vad det innebär av att stå enade, och jag kan utan tvivel erkänna att egoismen är orsaken till att man är fackmedlem.
Det intressanta är att han egentligen erkänner en sak i sin artikel och att det är att bidrag är välgörenhet, och att det inte är solidaritet eftersom den sker mellan Olikar. Jag har själv menat det, och sagt att jag tycker det är bra att det är så. Men då fick jag veta att eftersom jag stödde Alliansen att jag hade en hemsk människosyn.
Man kan enligt denna definition som han presenterar inte vara solidarisk om man röstar på fel parti. Det faktum att de flesta i TCO röstar på Alliansen spelar absolut ingen roll. Han menar att “borgligheten” försöker förvränga begreppen, och att man är “ute och fiskar efter något”.
Men det är väl värre att mena att det finns inte en solidartiet som är värd något om det inte gynnar en själv? Det är väl det som är skillnaden på socialister och mig. Jag vågar vara ärlig om att jag är driven av viss mått egoism precis som alla andra. Kanske är problemet att dom inte ville inse det om sig själva?
