Det är allmänt känt att Folkpartiet är för en omröstning om EMU, och det finns inte ett brist på stöd i Sverige av valutasamarbetet. Fem av sju i riksdagen är tekniskt sett för att införsakaffa euron, men ingen vågar egentligen inte föra upp frågan på agendan. Orsaken är att man i min åsikt fäster sig lite väl mycket vid folkomröstningars resultat.
I kärnkraftsfrågan har man fäst sig starkt vid ett resultat av en folk omröstning som skedde för ungefär 30 år sedan, och tanken är att vi ska leva vid det beslutet för all framtid om man ska tro på kritikerna. Men världen förändras, och man kan inte hålla fast vid att det som bestämts av andra människor ska vi alltid följa. Dessa människor skulle jag vilja kalla reaktionära.
Vad har Sverige att vinna av att stå utanför samarbetet? Det är fråga känns befogad i dessa dagar. Oavsett om vi stod utanför EMU, så fick ju alla EU-länder i alla fall betala för den krisen som uppstod. Att mena att det var en kris som påverkade endast EMU-länderna är inte sant, då länder som Österrike och Nederländerna kom ut ur krisen utan att knappt känna av den.
Talar man om vad som är fördelarna, så är det att man kan göra affärer i sin egen valuta, istället för Dollars och Euro som påverkar hur mycket man tjänar på varje affär, då valutan ändrar värde hela tiden. På sätt kan svenska företag alltid veta hur mycket man tjänar på in affär när man gör upp.
Men för varje fördel finns det en nackdel. Alla länder som inte har Euro som importer och exporterar från har ofta andra valutor än Euro, och det påverkar hur mycket det landet som man gör affärer med är villiga att betala eller ta betalt. Det är knappast en klar fördel till att ha Euro.
När Jan Björklund i utfrågningen i SVT menar att man ska arbeta för att Sverige ska inträda i den monetära unionen känns det ändå som en ickefråga som egentligen inte är särskilt viktig. Det finns sannerligen bättre saker att lägga sin energi på.
