I Sverige finns det ett stort problem med integrationen som beror mer på att man inte kan tala om den, än något annat. Sanningen är att Sveriges problem oftare ligger inpräntade i en avvisande attityd och en missuppfattad tanke om vad som är korrekt att säga. Det är genom att inte spränga normerna som man inte talar om problemen.
I Sverige kan man med en backgrund som muslim bli anklagad för att vara islamofobisk, och visst finns det vissa som gör det i andra länder också, och man måste tillåta kritik på alla plan. Men när någon som Dilsa Demirbag alltid blir anklagad för att vara islamofob undrar jag om svenskar egentligen inte kan räknas som kristnofober, eftersom kritiken mot kristendomen är ännu mindre nyanserad.
I Sverige finns det inget utrymme för kritik. Man ska inte tro att invandrarna är delansvariga för problemen. Sant är att svenskar inte är oskyldiga till orsaken till problemen. Men attityder som finns bland invandrarna är också ett problem. Invandrare kan också vara rasistiska mot andra invandrare, och för den delen mot svenskar, och vägra att integreras.
I Sverige finns det helt klart olika attityder och grader av fördomar. Alla människor har fördomar, och man ska akta sig för att generalisera om grupper. Grupper består av individer, och individer må påverkas av en gruppidentitet. Men ställer man grupper mot varandra ökar knappast integrationen.
Man bör förstå att invandrare som behåller delar av sin kultur inte nödvändigt avvisar den kulturen som finns i sitt hemland, även om deras kritik mot vad som händer och hur människor är. Många som säger att dom är turkar, iranien och vad det nu kan vara, kan känna att det inte finns ett annat land än deras hemland som dom kan bo i.
Som en svensk som har upplevt hur det är att vara invandrare, och den kulturella skillnaden som finns i Sverige måste göra det svårare att integreras. Svenskar är inte särskilt öppna för nya människor. Det gäller inte bara utlänningar, utan svenskar skaffar inte lätt nya vänner.
Som utlänning vet jag att det är att man inte talar om problemen som är problemet. Samtliga partier har erkänt att integrationsproblemen finns. Men man kan inte prata om det utan att stämplas som rasist, och svenskarnas problem är att dom bryr sig för mycket om vad andra människor tycker om dom.
Det är så partier med svepande populism utan lösningar som Sverigedemokraterna växer. Folkpartiet som är partiet som arbetar för fri invandring kommer inte ens undan att bli kallade rasister och det visar på att det finns mer än ett problem som är sammantaget med det problemet som finns med integrationen.
Att det finns en gettofiering “där invandrarna bor” är det största problemet. Dom fastnar, och det är inte ett mångkulturellt samhälle vi ser ut snarare ett delat samhälle. Människor som uppfattar att det är vi och dom. Så uppfattar invandrarna och svenskarna det. Var finns lösningarna?
Det är pinsamt uppenbart att problemen beror på stängda attityder och en ovilja att ta tag i det. Fega politiker som inte vill erkänna vilka problemen är. Integrationsproblemen i Sverige beror på brist på rörlighet inom storstäderna. Skulle de fysiska gränserna för att bestämma var man vill bo försvinna, så skulle de mentala spärrarna falla bort.
Av alla de som uttalar sig om invandringsproblemen, hur många kan säga att dom har en invandrare som en vän? Det är där problemen ligger.
Detta stämmer klockrent med min slutsats. Det är denna beröringsångest tillsammans med det oerhört starka svenska trycket att vara politiskt korrekt som skapat sverigedemokraternas framgång.
Jag kan verkligen inte tro att det beror på något annat. Utlänningar klagar ju på att svenskar inte vågar vara stolta över sitt land av rädsla att kallas rasister. Själva tror många att svenskar skulle till och med må bra av det. Allt handlar om att vara PK, där har SD rätt. Men jag tycker inte att Sverigedemokrater egentligen ens är stolta över sitt land. Dom klagar bara hela tiden.
Fysiska gränserna för …. var man vill bo?
Jag tycker mig se en ganska tydlig trend att invandrare aktivt söker sig till områden där landsmän bor för att “kunna ha det som hemma”. Och svenskar som har möjlighet flyttar bort från dessa områden.
Det är så folk fungerar och det är bl.a. därför själva idén om massinvandring och mångkultur inte fungerar.
Politiker som talar om att “minska segregationen” skulle själva inte vilja bosätta sig i dessa områden och sätta sina barn i sådana skolor. Det vill de att andra svenskar ska göra istället.
Hyckleriet är enormt.
Det finns en viss del av invandrarna som fungerar så (jag till exempel), men det finns minst lika många som inte fungerar så. Jag bodde i förorten länge eftersom jag inte hade ett val och inte kunde få en annan lägenhet. Det är ju tydligt att de statliga bostadsköerna knappast ger ett utrymme för många valmöjligheter. Dom som redan varit inne på bostadsmarknaden länge är dom som kan välja och vraka. I Sverige ser man att göra bostadskarriär som viktigare än en vanlig karriär. Det är knappast vanligt i övriga Europa.