Det finns situationer som definierar ens karaktär och ändrar inriktning. De ny Rödgröna samarbetet är ett sådant. Precis som Alliansens samarbete var i förra valet. Om det är bra eller dåligt kan man endast se förrän långt senare. Kohandeln var utsatt för stor kritik, men ses idag som en av de största framgångarna i svensk historia.
Vänsterpartiet erkänner att dom tonar ner sig själva för att vinna valet. Det anser dom vara det allra viktigaste. Men de tre partierna i de rödgröna samarbetet är minst sagt olika, och Lars Ohly uppger själv att samarbetet vid vissa uppgörelser går väldigt segt. En indikation på olikheter, men inte på samarbetets livslängd.
I Storbritannien har ett samarbete bildats mellan Liberal democrates och Tories. Två partier som skiljer sig oerhört mycket i många frågor, och fick många att känna sig grundlurade. Vissa menar att det bara handlar om tid innan samarbetet spricker, och en Toriesregering är det enda som finns kvar.
Det är helt klart att dessa samarbeten skulle fungerat bättre om de bildats efter ett val, istället för innan. Detta samarbete låser partierna vid andra partier och kanske inte gynnar dom, så mycket som dom själva vill tro. I slutändan vinner små partier mer inflytande i samarbetet, men blir tvungen att ge upp mycket i andra frågor.
Kanske för mycket.
Det som partierna – små eller stora – borde ta upp är att Sverige och andra länder befinner sig i en opiumfälla i Afghanistan.
Stephen Brawer, EAP:s svensk-amerikanske riksdagskandidat, tar upp det i detta uttalande:
http://www.youtube.com/watch?v=079VxFU_bmQ
Detta är det som borde diskuteras.
Jag tycker personligen att EAP-rörelsen är fylld av muppar som inte har många belägg för det som dom påstår. Svenska trupperna är inte ens i det området som han nämner. Stephen Brawer förstår inte nationalekonomi eller Sveriges utrikespolitik. Snarare är det baserat på en fientlighet mot Storbritannien.
Tack för att du tar upp detta! Det var det avgörande skälet för mig att inte rösta på Alliansen. Jag tycker att den är en styggelse ur ett demokratiperspektiv, sedan kan man tycka vad man vill om politiken de för (och att den rödgröna koalitionen förstås också är olycklig).
Personligen förstår jag inte varför vänsterpartiet VILL samarbeta med s+mp? Deras roll har alltid varit att kunna pressa sossarna och andra partier från vänster genom att visa på att det finns en opinion och därigenom få dem att röra sig mer åt vänster än mitten.
Det största problemet är att väljarna inte själva VILL ha en blockregering eftersom inget av blocken får egen majoritet. Alltså är blocken en skapelse från politikerna som inte har vårt stöd och något av blocken verkar dömt att smärtsamt splittras efter valet. Det som gör mig mest upprörd är dock att det finns ett tredje alternativ i svensk politik som var tredje svensk – lika många som röstar på m eller s – stödjer: en socialliberal mittenregering med mp+c+fp och ev. kd. Varken m eller s skulle fälla en sådan regering och den skulle säkert ha lättare att kompromissa på ett långsiktigt sätt som borgar för blocköverskridande uppgörelser i medborgarnas – inte politikeradelns – intresse.
Tharand: Själv hoppas jag att sverigedemokraterna kommer in bara för att blockpolitiken ska spricka. Jag skulle definitivt stödja den socialliberala regeringen som du vill ha… :)